Efter 19 år i landsflykt i Sverige återvänder Azar Mahloujian till sitt hemland Iran. Det är hemlängtan, längtan att få träffa vänner och familj och se hur landet har förändrats som driver henne dit. Och hon åker, trots rädslan för att bli arresterad och fängslad – kanske även mördad av den iranska regimen. Nu händer det inte, utan Azar lyckas återvända tre gånger utan problem.

Det Iran hon möter har förändrat sig på en rad sätt under hennes frånvaro. Tiden har inte stått stilla, även om det ibland kan framstå så, och den traditionella tolkningen av islam är inte allenarådande. Det moderna samhället har gjort sitt intåg på många områden. En ny generation har växt upp, och gjort sitt inträde i det iranska samhällslivet. Och överallt finns det ett vardagsmotstånd i det lilla, som inte sällan överraskar Azar. Det kan handla om så små saker som att våga arrangera en konsert med kvinnliga sångerskor – något som är förbjudet i Irans tolkning av islam.

Men det är inte bara Iran som förändrats under de två decennierna. Även Azar själv har förändrats, visar det sig. Och det kanske mycket mer än hon själv till en början insåg. Känslan av att komma hem till Teheran, av att kunna prata med andra utan att behöva tänka aktivt på språket – allt sånt blandas också med känslan av utanförskap, av att komma tillbaka till en plats där hon ändå inte längre är hemma.

Det är ett Iran under en tyst och långsam revolution som skildras i den här boken. Men Azars mycket välskrivna bok avslöjar kanske mer om henne som människa, än om landet hon återvänder till. Det är framförallt återkomsten från exilen hennes bok handlar om, skildrad på ett mycket levande vis.