Jag har lite svårt att bestämma om detta är en deckare eller inte. Skuggorna och regnet berättar först och främst en historia. Historien är visserligen mycket tätt knuten till ett mord men det är så mycket annat som måste redas ut och berättas så själva brottet hamnar inte i centrum.

David kommer ifrån en småstad. Han har visserligen inte bott där sedan 1971 men nu lämnar han Uppsala för att åka tillbaka. Inte för gott men det är något som hans syster vill tala om nu när hon har skrivit det där brevet. Det har visst att göra med deras fosterbror Viktor. Han som försvann då för länge sedan.

Boken är precis så konstruerad som en historia måste vara nu för tiden. Håhå jaja. Det måste finnas parallella handlingar och/eller i alla fall flera berättarröster för att boken ska räknas som bok och bli utgiven. Här finns tre berättare och det är ju tur. Hur skulle boken annars fylla ut alla de 455 sidorna? Dessutom finns parallella handlingar där alla de tre rösterna får chansen att berätta skilda historier men också versioner av samma.

Det som också stör mig är beskrivningen av landsbygden. Kan det inte få finnas små levande samhällen i skogen där folklivet sprudlar och människor ordnar sammankomster och dricker gott kaffe? Måste det alltid vara så j-l trist att vara och bo på landet? Det som kan vara positivt är på sin höjd tystnaden, men alvarligt talat; hur kul är det med tystnad och lugn egentligen?

Visst är jag elak. Skuggorna och regnet har jag sträckläst och den har givit mig både nöje och förströelse. Det har varit intressant att följa bokens vindlingar och försöka komma på vem det nu kan vara som har dödat den stackars flickan. Dock skulle jag önska mig att historien var så givande och berättades med en sådan briljans att den inte behövde de berättartekniska krusidullerna.

Saken är väl den att jag inte tycker att det är just denna bok som är så otroligt dålig. Det är på det hela taget inget större fel på den. Den är bara rätt vanlig och sticker inte ut. Som läsare får man precis det man förväntar sig, vilket i sig inte är fel, men frågan är hur spännande det är.