Tillsammans med medeltiden är det andra världskriget den period som mest tycks fängsla den historieintresserade allmänheten. Varje år publiceras nya alster om kriget och de olika uppslagen och infallsvinklarna tycks aldrig sina. Frågan är varför? I en artikel i Göteborgsposten förklarar journalisten Mattias Hagberg populariteten kring denna litteratur med att det är lätt att identifiera skillnaden mellan gott och ont.

Jag är beredd att hålla med om det påståendet. I dagens alltmer mediala verklighet där vi ständigt tvingas värdera och placera all information som vi möter kan det verka tilltalande med en mer svartvit version av tillvaron om den så är historisk. På samma sätt kan man förklara framgångarna för Sagan om ringen som helt och hållet bygger på spelet mellan det goda och det onda. Verkligheten är dock aldrig så enkel. Alla tyskar var inte mördande nazister under 40-talet lika lite som att alla allierade var ädelmodiga demokrater.

Alla böcker är emellertid inte schablonmässiga och flera titlar är betydligt mer komplexa och ifrågasättande än andra. Hagberg framhåller Gitta Serenys publikationer och det är bara att skriva under på att de håller hög klass. Själv skulle jag vilja peka på Peter Englunds novell ”När man kämpar mot vidunder” (Brev från nollpunkten 1993) om den allierade bombningen av Tyskland som ett bra exempel inom genren.

Boken om slagskeppet Bismarck tillhör inte den mest överslätande kategorin men inte heller den mest ifrågasättande. Boken hamnar någonstans i mitten av skalan. Den har ett ganska ordinärt upplägg och inleds med ett översiktskapitel över den marina krigföringen för att sedan smalna av mot det specifika fartyget och jakten på detta.

Det hypermoderna slagskeppet Bismarcks uppdrag var att bedriva krig mot de för Storbritannien livsviktiga konvojerna på Atlanten. Fartyget blev dock upptäckt i ett tidigt skede och efter en katt- och råttalek på havet sänktes hon av allierade styrkor.

Det är mycket detaljer och förloppen förklaras ingående och i kronologisk följd. Det är lätt att få grepp om själva jakten vilket också underlättas av de kartor som visar var de respektive sidornas fartyg befann sig vid olika tillfällen. De ger också en känsla av hur stora haven egentligen är och hur komplicerad och slumpmässig jakten på det tyska flaggskeppet var. Bra är också att man försökt att lyfta fram människorna som verkade ombord på de olika fartygen. Det ger ansikte åt allt tonage.

Boken är ytterligare en pusselbit om det andra världskriget men känns för den skull inte särskilt viktig. Det är inte på något sätt den första publikationen om Bismarck och säkert inte den sista. Frågan är, med respekt för alla de som var inblandande, hur många fler det finns rum för?