Linjer mellan stjärnor är en memoarbok, men det är en helt annorlunda slags memoarbok. Det är en bok om identitet. Vad är det som gör oss till dem vi är? Är det arv, är det miljö eller är det helt enkelt ett val vi själva gör?

Merete Mazzarella är uppvuxen i en finlandssvensk diplomatfamilj. Detta innebär att hon har vuxit upp på olika ställen i världen i Kina, Turkiet, England, ställen där hennes far varit diplomat.

I boken, som på biblioteken är klassad som memoar, berättar hon om sin familj, men har också funderingar kring en mängd andra saker t ex vad det innebär att vara finlandssvensk, om familjer överhuvudtaget, om filosofi, litteratur, ja ett helt kalejdoskop av olika funderingar och tankar.

Det är på många sätt en mycket djup och allvarlig bok och på andra sätt en lättläst och vansinnigt rolig bok. Hon har en förmåga att använda sitt eget liv som referens när hon avhandlar de stora frågorna.

Hon talar mycket om den finlandssvenska identiteten. Hennes mor var danska, hennes far finlandssvensk, hennes första man italienare med en engelsk mor, hennes andra man rikssvensk, hennes son bor i USA och har en östeuropeisk judisk hustru. Vad blir man då?

Merete säger att hon var tvungen att välja vad hon ville vara och då valde hon att vara finlandssvensk. I dag finns det de som hävdar att nationell identitet har spelat ut sin roll och att vi nu har ersatt den med en regional identitet. Vi är inte svenskar, vi är skåningar, masar, stockholmare eller européer, men hon menar att vi har långt dit. Vi säger väl ännu snarare att vi är svenskar och finnar än att vi är européer.

Vad har språket för betydelse för identiteten? Varför uttrycker sig rikssvenskar annorlunda än finlandssvenskar trots att vi talar samma språk.

Merete har inte haft en olycklig barndom, men hon var inte heller ett lyckligt barn. Somliga människor passar inte att vara barn. Hennes mor sa ganska träffande "det finns en gång för alla barn som inte trivs med att vara barn, de får det mycket roligare som vuxna". Jag vet inte om det är en ganska typisk inställning för oss 40-talister, men jag känner igen mig så väl, vi ville bli vuxna, vi ville inte vara barn, vi ville bestämma över oss själva, det trodde man ju som barn att vuxna gjorde. Mina barn som är födda i början av 80-talet har inte alls den inställningen, de vill vara barn så länge det är möjligt och åtminstone till de är 30.

Det allra roligaste i boken är Meretes beskrivning av sina släktförhållanden. Häng med här om ni kan:

I England träffade jag tredjedag jul i fjol min fd mans andra frus nye mans son från ett tidigare äktenskap, en behaglig yngling i tjugoårsåldern. Jovisst, jag träffade också min fd man Silvester, hans andra fru Jiggy och hennes nye man John, men det har jag ju gjort förut [...]. Senare har också min nuvarande man, min fd man och jag tillsammans skrivit på ett krya på dig-kort till min fd mans andra hustrus nye man efter att han drabbats av hjärtinfarkt.

Jag har också presenterat min nuvarande man för min fd mans fd svärmor. Jag har nämligen firat jul hos fd svärmor och alla hennes tre döttrar. [...] Sen tillade hon: Vet du vad, det kan inte hjälpas, jag tycker att Silvester var en av mina mera lyckade svärsöner.

Jag fick utväxla presenter inte bara med systrarna och svågrarna och deras barn utan också med den ens systerns sons sambos barn från ett tidigare äktenskap. Barnet ifråga ­ en stackars liten rik pojke som var en smula förvirrad av att vara nyinflugen från New York med Concorde – tittade för övrigt upp från sin kalkonportion och undrade: Hur är jag egentligen släkt med Merete?

Ja det kan man ju verkligen fråga sig!!!

Hon berättar också att man i Finland har gjort ett försök att definiera vad en familj är och det visade sig att det man kom fram till är att en familj är en grupp människor som äter ur samma kylskåp!

En finsk kåsör berättade om en liten pojke som fick beskriva och berätta om vilken familj han helst av allt skulle vilja leva i. Svaret blev att familjen skulle bestå av en liten pojke, tre mormödrar och några får!

Det här är en ganska tunn bok på 175 sidor men så oerhört rik på innehåll, anekdoter, roliga berättelser ur levande livet. Det känns som om det är svårt att göra den rättvisa på några få rader så mitt råd till er alla är: Läs den!