Har ni också fått den där kommentaren när ni har diskuterat jämställdhetsfrågor: "vadå, det är ju lika synd om män"? Eller har ni kanske till och med fällt den själva någon gång? I så fall ska ni läsa Pia Laskars bok "Anarkafeminism", och sedan kommer ni att se på saken på ett annorlunda sätt.

Den anarkistiska feminismen uppstod på 1970-talet. Anarkafeministerna tyckte att den liberala kvinnorörelsen inte brydde sig om den ekonomiska makten och att vänstern inte tog förtrycket av kvinnor på allvar. Pia Laskars bok kom ut 1992 och är en utvidgad version av den artikelsamling som utgavs 1981 på samma förlag. Boken innehåller de grundläggande anarkafeministiska texterna, en beskrivning av feminismen på 1980-talet och en lägesrapport från radikalfeminismen på 1990-talet.

Jag köpte "Anarkafeminism" för flera år sedan och har då och då tagit fram den och läst. Det har tagit tid för mig att ta mig in i den, eftersom jag har haft vissa problem med att få världen omkring mig och därmed det samhälleliga pusslet att över huvud taget hänga någorlunda ihop. Men jag har alltid känt att den här boken är viktig, att den har velat säga mig något, att den kan ge mig förklaringar som jag inte har lyckats hitta någon annanstans. Till exempel brukar jag reagera på mediarapporter av typen "vi behöver flera kvinnliga företagsledare". Varför då? har jag alltid tänkt. Varför kan det inte finnas färre kvinnliga företagsledare? Varför ska någon över huvud taget vara företagsledare?

Och smack – i den här boken hittar man genast ett svar: Anarkismen strävar nämligen efter "koordination och aktion via ett icke-hierarkiskt nätverk (sammanbundna cirklar snarare än en pyramid) av små grupper eller kollektiv".

Men det som för mig blev den verkliga öppningen in i "Anarkafeminism" var stycket om situationismen. Det gav konturer åt en upplevelse jag många gånger försökt beskriva och det satte in mina egna erfarenheter i ett större perspektiv. Att kapitalismen exploaterar så gott som alla människor i vårt samhälle har jag nog varit medveten om, men jag har inte insett att vi faktiskt är förtryckta i varje aspekt av livet. Inte bara i arbetet och på den så kallade fritiden, utan också av kulturen och i de personliga relationerna.

Kapitalismen har gjort alla relationer till förtingligade relationer. Marknaden styr allt. Och detta har alienerat oss från våra egna liv, vi konsumerar sociala relationer, vi är passiva åskådare till ett skådespel:

– scenen är uppsatt, ridån går upp, handlingen börjar, vi applåderar när vi tror att vi har roligt, vi gäspar när vi tror vi har tråkigt, men vi kan inte lämna föreställningen för det finns ingen värld utanför teatern som vi kan gå ut till.

Känner ni igen er? Det gjorde jag. Och i stycket som kommer efter fanns en exakt beskrivning av vad jag har sysslat med de senaste tio-femton åren och vad mitt eget författarskap har syftat till:

På sista tiden har den samhälleliga scenen dock börjat falla sönder och därför existerar möjligheten att konstruera en värld utanför teatern – denna gång en verklig värld, en som var och en av oss kan delta i som subjekt och inte som objekt. Situationisternas devis för denna möjlighet är att återta vardagslivet.

Genom detta stycke började jag på allvar ta mig in i "Anarkafeminism" och nu hittar jag på snart sagt varje sida ord som fäster vid mina egna tankar, förklaringar som kastar ljus över mina upplevelser. Jag har alltid haft svårt för att passa in mina åsikter, min egen strävan, i vedertagna teorier, traditioner och systematiska organisationer. Men det är helt i sin ordning, enligt den här boken. Det finns andra vägar till kunskap, andra sätt att leva och lösa problem.

Och, ja, hur var det nu med det där "det är lika synd om männen"? Det finns förstås ett bra svar på det också i boken, men det är en lång historia. Lång, komplicerad och gammal; den börjar under tusentalen före vår tideräknings början och den fortgår än i dag. Men läs "Anarkafeminism" om ni vill ta del av den.

Det fick i alla fall mig att öppna ögonen.