Efter att ha läst Spöken ett par gånger har ett citat blivit allt viktigare för min läsupplevelse. Det är Roland Barthes som säger att ”det inte så mycket är vi som läser litteraturen, som det är litteraturen som läser oss”. Min första tanke är att det beskriver det fantastiska i att läsa böcker: man lär känna sig själv! Men för Magnus William-Olsson handlar det också om själva skrivandet. Barthes påstående verkar vara en injektion som har hjälpt William-Olsson att skriva denna bok och han använder det när han skriver om sin farmor Isabella.

Spöken består av korta novelliknande texter som alla beskriver en person som har funnits eller finns i William-Olssons närhet. Personer som har gjort avtryck i honom och därför inte kan lämna honom i fred. De befinner sig i ett slags mellanexistens, inte levande och inte döda. De liksom viskar till honom och vill visa något betydelsefullt. Han kallar dem för spöken och deras vara är helt beroende av att han minns dem; och alltså nu även skriver dem.

Vad som finns kvar i den materiella världen är bara deras handlingar och beslut. Det är dessa som William-Olsson fångar i sina porträtt. Porträtten ställer indirekt frågan hur mycket av spökena som finns i honom och vad han har lärt sig av dem. Även teman som att vi blir till först genom andra och hur svårt det egentligen är att någonsin bli förstådd, till och med av sina närmaste, är mycket närvarande. Spökena vill liksom lära ut hur man kan stå ut med den ensamheten som livet obönhörligt tvingar på oss och ytterst visar de ”hur man gör när man dör”. Som ett slags tröst.

Det här kan förstås uppfattas som en allt för privat bok, på sätt och vis som ett familjefotoalbum, men den blir aldrig sentimental. William-Olsson är en allt för skicklig författare för att falla in i slentrianmässiga och banala iakttagelser eller formuleringar. Varje ord är noggrant utvalda och texterna har en laddning och koncentration som jag inte har stött på sedan jag läste Peter Kihlgårds Anvisningar till en far, som jag förövrigt lånade den citerade formulering av i förra stycket.

Magnus William-Olsson är främst poet. I efterordet skriver han att Spöken tillsammans med hans två senaste bildar en trilogi. Själv har jag tidigare tyckt att hans poesi har varit allt för svåråtkomlig för att komma nära, möjligen på grund av hans stränga formkrav. Spöken däremot är nästan förrädiskt enkel, och den kan lätt passera utan att ge vidare intryck, inte minst på grund av dess korta omfång. Det vore dock ett misstag att tro att det bara är författarens egna spöken som finns mellan pärmarna och att den här lilla boken inte kan rymma mycket mer än många hyllmeter av annan litteratur.

Förutom att det här är en bra bok har den för mig skapat ett intresse för William-Olssons tidigare diktsamlingar. Speciellt de prosaliknande dikterna och avslutningen i Biografia från 2000 tycker jag ligger väldigt nära.

Slutligen kommer jag att tänka på en gammal singel av Elvis Costello från 1983: ”Everyday I Whrite The Book”. Jag tänker inte göra några vidare jämförelser annat än att William-Olsson visar hur en sådan bok, som man skriver på varje dag, kan komma att se ut. Det är intryck och minnen som bearbetas, förfinas och koncentreras. Det är möjligen den här boken som vi skriver på varje dag; om oss själva.