I den här boken skriver sociologi-professorn Dan Clawson om det amerikanska fackets framtidsmöjligheter. För att facket ska ha en chans att överleva och vinna segrar i framtiden får de inte begränsa sig till klassiskt fackliga frågor som löner och arbetstider, menar han.

Istället måste den fackliga rörelsen öppna sig för ett bredare spektrum av samhälleliga frågor och samarbeta med en lång rad olika folkrörelser – det som på engelska brukar kallas för ”social movement unionism”. Det är inte bara önsketänkande bakom Clawsons argumentation. Han försöker också med en lång rad exempel visa på att det faktiskt är först när facket gör det, och väljer frågor utifrån vad dess medlemmar är intresserade av att kämpa för, som det kommer att leda till framgång.

Exemplen är säkerligen väl valda för att bevisa Clawsons tes, men är ändå intressanta. Det tråkiga är förstås att de är mycket amerikanska. Helt uteslutande amerikanska, faktiskt. Inte ens i det kapitel som handlar om globalisering finns det någon diskussion om facket i andra länder, och hur man kan stödja det. Här återfinns istället bara en (föga unik) diskussion om hur det amerikanska facket har sett på detta med globalisering, och protesterna som varit kring detta. Men skulle inte arbetarrörelsen vara internationell?

Boken är förhållandevis lättläst, och är befriad från en allt för betungande notapparat eller liknande. Det gör att även vanliga lekmän nog kan få ut en hel del ur den här boken – i den mån erfarenheterna kan översättas till andra länders förhållanden. Men själva grundtanken kan man ju hoppas att många fackföreningarn – inte minst de svenska – tar åt sig av.