Gunnar Ekelöf är den störste poet som gått i ett par svenska skor. Så är det. Åke Hodell är en av de mest säregna. På våren 1953 reste de två till Rom på en, som Ekelöf uttryckte det, bildningsresa. Om detta skrev Hodell senare en fragmentarisk reseberättelse, Resan till Rom.

Det kan här vara på sin plats att återge historien bakom vänskapen mellan Ekelöf och Hodell om ni inte hört den förut.

En kväll 1950 äter Ekelöf middag på Trosa Stadshotell och får veta att servitrisens systerson, Hodell, är pilot inom flygvapnet. Nu ligger han svårt skadad på sjukhus efter att ha störtat med sitt plan. På baksidan av menyn skriver Ekelöf en uppfodrande litteraturlista till Hodell att ha till hands under konvalescensen.

När Hodell några år senare färdigställt sin första diktsamling skickar han manuset till Ekelöf för ett omdöme. "Hör mer musik, det formar!", blir svaret. När det är antaget på Norstedts ber Hodell Ekelöf skriva förordet. Ekelöf vill bestämt träffa Hodell, och jag ska här återge vad Carl Olof Sommar skriver om detta första möte i sin Ekelöf-biografi:

En dag i februari 1953 ringde en sjuksköterska till Hodell, hälsade från Ekelöf och frågade om han ville komma till Karolinska sjukhuset, där Ekelöf för tillfället var intagen.
Hodell lovade komma, men blev mycket orolig inför mötet med Ekelöf. Kanske denne skulle anställa ett förhör i poesi med honom? Det gällde i så fall att verka välorienterad. Under de två dagar som återstod till det utsatta sammanträffandet, snabbläste Hodell Ekelöfs antologi 100 år modern fransk dikt, Eliot, Pound, Edith Södergran och Ibn al-Arabi.
På avtalad tid infann han sig på sjukhuset. Ekelöf låg påklädd ovanpå sängen och läste Vergilius på latin, vilket redan det höll på att ta knäcken av Hodell.

Det här mötet ledde alltså fram till Romvistelsen. Rom och Italien var ett av Ekelöfs favoritresmål, så det tedde sig nog naturligt att börja där.

Texten är kort, knappa fyrtio sidor inklusive några dikter och ett foto av Hodell och Ekelöf på plats i Rom. Det börjar med förberedelserna, fortsätter att beskriva den backanaliska tågresan genom Europa och avslutas med några dagar i Rom då paret går på restauranger och beser museer och kulturminnen.

Att komma Ekelöf inpå livet genom biografier har aldrig varit lätt. Visst är Lagercrantz porträtt ett styvt arbete, men hans affektion tillför det subjektiva raster som gör Ekelöf mer till vän än människa. Andra, som Lars Forsell, blir själva närmast poetiskt högstämda i sin vördnad inför Mästaren.

Med Hodells anspråkslösa anslag framstår Ekelöf mer som en varelse av kött och blod, humoristisk, gåtfull, kunnig, ängslig. Bidrar gör såklart även den fiktionära framtällningen; det är inte fråga om en reseberättelse för presumtiva Rom-besökare. Här dominierar porträttet av Ekelöf helt under den lekfulla fasaden.

Ekelöf är både dryckesbroder och mentor åt Hodell som själv får agera lite av reseledare, i alla fall på det praktiska planet, innan upptågen allt som oftast går över styr. I lakoniska vändningar plockar han ner komiska poänger, som när de beställt biljetter på resebyrån (direktvagn Stockholm-Rom) och sedan går på Operabaren. "På hemvägen pantsatte jag reseskrivmaskinen", avslutar Hodell avsnittet.

Läs Resan till Rom om du läst allt annat av och om Ekelöf, då är den som ett fönster mot hans författarskap där solen kastar vårliga ljusspringor. Läs också om du inte läst en rad av och om Ekelöf, då visar den kanske vägen.