Någonting med den här boken ger mig extremt dåliga vibbar redan från början. Det kan mycket väl vara den pastellfärgade solnedgången som pryder framsidan, den är nämligen ganska så vidrig. När jag sedan läser om författaren på insidan av omslagspappret, och ser på bilden att han ser ut som en odräglig, självgod och solbränd helylleamerikan blir det inte bättre. Då han i tacktalet, som den perfekte man han verkar vilja vara, tackar sin hustru som bara blir "vackrare med åren", är jag ganska så övertygad om att han och jag nog inte skulle gilla varann särskilt mycket. Nåja. Jag gav mig in i läsandet ändå. Man hoppas ju alltid in i det sista.

Man skulle kunna säga att Nätterna vid havet är en rippoff av Broarna vid Madison County. Inte riktigt, men jag kommer hela tiden att tänka på den. Sparks lyckas dock inte bringa särskilt mycket charm i det hela. Två människor, of course är han typ tio år äldre än hon, möts under en stormhelg på ett värdshus där bara de två är. De blir kära i varandra, och mina vänner, de älskar varandra. De har hittat hem. För resten av sina liv lever de på den helgen, den är det största som hänt dem. Två dagar (och jojo, ett par nätter också), vänder upp och ner på deras respektive självbilder och får dem att kunna handskas med tillvaron. Så fint. Säkert är jag cynisk i överkant. Men det finns någonting som säger mig, att visst kan det hända saker under ett par dagar, men hur mycket? Jag tror inte på Sparks när han beskriver det. Man ska bara svälja att det var så fantastiskt omvälvande. Och hela grejen med havet, stormen och att det bara är de två där. Lite mastigt för min ibland kräsna mage.

Jag tillhör inte kategorin människor som enbart vill ha en god historia när jag läser. Jag vill att den ska berättas med ett språk som känns levande. Att språket i sig blir en upplevelse, och om både historien och sättet den framställs på fängslar mig, då blir jag knäckt av lycka.

Herr Sparks lyckas med intetdera. Han skriver som vore det ett filmmanus han ska klämma fram, språket är stelt och tråkigt. Jag får upplevelsen att han suttit och tänkt ut hela storyn och sedan bara hamrat ner den. Så fort som möjligt. För att för inget i världen riskera att glömma något av sina fantastiskt romantiska infall.

Det finns en del positiva saker. Kvinnan, Adrienne, är ganska tuff under ytan. Hon klarar av en massa saker. Samtidigt är det så extremt könsrollsbundet alltihop. Hon följer hans minsta vink. Vill han ha te, så nog börjar hon älska te som hon tidigare aldrig druckit. Han förbereder huset inför stormen, hon tittar på.

Det andra, som man kan uppfatta som positivt i vissa lägen, är att det är väldigt lättläst. Det tar inte många timmar att ta sig igenom "Nätterna vid havet". Som tidsfördriv kan Nätterna vid havet nog duga. Om man skulle vara sugen på en sliskromantisk historia. Som inte lämnar något spår …