Anne Holts kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen får rycka ut igen när ett brutalt dåd begåtts i en våning i en av Oslos finare stadsdelar.

Fyra personer ligger döda i lägenheten, skjutna, och någon eller något har slickat i sig deras hjärnsubstans. Och tårtan som stod på bordet.

Läckert.

Spaningarna inleds och man koncentrerar sig på tre av de fyra dödade, ett förmöget äldre par och deras son. Misstankarna riktas genast mot parets andre son och hans fru. Men vem är den fjärde personen och vad gör han där?

Hanne Wilhelmsen kör som vanligt sitt eget race, oavsett vad den övriga utredningen rör sig kring. Hon har bestämt sig för att ta reda på vad denne fjärde person betyder.

Kriminalkommissarie Wilhelmson är nog den tjurigaste kriminalkommissarie jag stött på. Hon är riktigt jobbig. Hon är vresig mot sina arbetskamrater, avig mot sin flickvän och snäsig mot sina släktingar. Men väldigt skicklig. Säkert kan man lära sig något av det, men jag vet inte vad.

Om Anne Holt lyckas teckna en supersurpuppa till kriminalkommissarie lyckas hon tyvärr inte göra resten av handlingen lika inlevelsefull. Det inledande mordet i lägenheten känns mest som en slags massaker på plastiga skyltdockor och ger inget trovärdigt intryck. Det gör tyvärr att resten av handlingen känns som en låtsasutredning och inte särskilt trovärdig.

Och en kriminalroman som inte är trovärdig har tyvärr en allvarlig brist i innehållsdeklarationen…