Varför känner vi människor så mycket vrede, hat, avundsjuka? Varför all denna destruktivitet? Dalai Lama möter i den här boken en rad vetenskapsmän från väst och diskuterar psykologiska-filosofiska-teologiska spörsmål. Det centrala i den diskussionen är just frågan om "destruktiva känslor" (som den engelska titeln också säger), exempelvis vrede och hat, grymhet och illvilja. Dalai Lama bidrar med sitt buddhistiska synsätt, och vetenskapsmännen med olika psykologiska forskningsresultat, om hur vi kan motverka och/eller komma bort från denna destruktivitet.

Resultatet skulle kanske ha kunnat bli intressant. Nu blir det mest en mycket lång och närmast plågsam läsning. Den inleds med ett långt kapitel som refererar påstådda forskningsresultat från när man undersökt en lama kallad "Öser" under hans meditation. Utifrån denna undersökning dras det stora växlar om vilka enorma möjligheter meditation har för vårt välbefinnande. Nog för att forskningen må ha varit intressant (förutsatt att det som sägs är sant) – men hur stora växlar kan man dra från en enda individ? Hur bra på att meditera han än må vara… Är det de refererade vetenskapsmännen eller författaren Daniel Goleman som gör dessa vilda generaliseringar? Att Goleman av någon för mig outgrundlig anledning dessutom känner sig tvungen att hålla "Ösers" riktiga identitet dold underbygger inte riktigt förtroendet för påståendena.

Boken är i övrigt enbart ett referat av ett seminarium som Mind & Life-institutet har arrangerat på temat. Det tragiska är att referatet är erbarmligt dåligt redigerat. Långt ifrån allt som sägs på ett seminarium är intressant att notera i en bok. Den "ingående skildring" av semiariet som förlaget utlovar blir helt enkelt allt för ingående för att man ska orka hålla sig engagerad. Mer hade kunnat göras för en behaglig läsning; skippa missförstånd, skippa att folk hälsar god morgon eller rättar till mikrofonerna, skippa rundsnack, och så vidare…. Det är väl det en redaktör borde göra; plocka ut essensen? Men det görs inte här. Långa sjok klippta från talarnas inlägg varvas med lika långa sjok som förklarar vilka väldigt Viktiga Personer vi har att göra med (om vi nu skulle få för oss att våga misstro eller betvivla något av det som sägs). Och ändå förvånas jag över hur mycket av det som diskuterades som framstår som tämligen triviala fakta och iakttagelser.

Boken skulle alltså garanterat ha tjänat avsevärt på en mycket omfattande redigering; nedkortning, omprioritering, omstrukturering. Den skulle ha tjänat på att inte upprepa "Hans Helighet" eller "Hans Högvärdighet", om och om igen. Boken är därtill ytterst sporadiskt refererad – till somliga påståenden får vi en källa, men det är mer undantag än regel.

Det är också fascinerande hur avgränsad syn deltagarna faktiskt har på frågorna. Vrede och andra "destruktiva" känslor analyseras enbart utifrån ett teologiskt och/eller neuro-psykologiskt perspektiv. Några socio-psykologiska/socio-kulturella perspektiv finns inte över huvud taget med. Att det i somliga (eller kanske till och med ganska många) fall kan vara "rättfärdigt" med vrede, ilska etc – det nämns i förbigående av somliga, men mer än så finns det inte diskuterat. I en bok på närmare 500 sidor…

Att innehållet i det som verkligen diskuteras sedan sällan leder till några aha-upplevelser gör att jag måste avråda från att ödsla tid på denna bok.