Det är knappast en slump att Paddlaren inleds med ett Caotico Q Himmelstrutz-citat, hela boken känns som en lättvikts-variant av Sture Dahlströms prosa, där huvudpersonen Simon skulle kunna vara Himmelstrutz mesige syssling.

Överhuvudtaget känns Sigurds prosa som att den är lika färgad av böcker han läst som av honom själv. Det känns dock aldrig som plagiat och efter den tröga öppningen är det överlag hyfsat trevlig läsning. Men det tar liksom aldrig fart och berättelsen som trots allt finns förpassas ut i periferin och dess enda funktion blir egentligen att på ett naturligt, om än klyschigt och trist sätt, avsluta historien.

Ett annat stort problem med Paddlaren är att Sigurd uppenbart överskattar sin kapacitet till humor, ibland funkar den, men oftast funkar den dessvärre inte, även här känns Sigurd som en ytterst blek kopia av Dahlström.

Huvudpersonen Simon är en misslyckad skådespelare som, mycket tack vare sin skådespelartalang, lyckas få anställning vid Statens Kulturråd. Han skall där vara med och bestämma var kulturpolitiska anslag skall hamna. Det är detta samt förhållandet till polisen Lisen och vännerna Olof och Roger, samt kanske i någon mån Simons fascination för paddling som är berättelsens drivkrafter, det som skall föra handlingen framåt.

Det är litet synd, för att sätta en karaktär som Simon i den här typen av maktposition är inte en dum idé, den skulle man kunna göra mycket med. Men Sigurd förspiller den dessvärre totalt och gör nästintill inget vettigt med den och för att återge ett citat som karaktären Simon refererar till i boken: "När idén om ett konstverk är större än konstverket självt, då är det inget konstverk". Jag tycker i och för sig att det är ett hyfsat korkat citat, jag betvivlar att det är särskilt ofta en konstnär lyckas omvandla en idé om ett konstverk till något som är större än idén, så i så fall finns det väl knappt några konstverk?

Paddlaren är definitivt inget större konstverk, det är en överlag habilt skriven bok som skulle mått bra av en tydligare idé, eller kanske snarare en klarare uppfattning om hur idén skulle förvaltas, det räcker ju inte med att ha en bra idé, man måste ju ha en idé om hur man skall kunna omvandla den till något vettigt också. Framförallt kan man önska att Sigurd vågat ta ut svängarna inte litet utan mycket mer, nu blir det någon sorts sosse-anarkistisk filosofi som färgar karaktären Simon och han blir till slut en rätt alldaglig karaktär som bara inbillar sig att han är en rebell som står utanför samhället.