För drygt 20 år sedan skickades Leif Davidsen som utrikeskorrespondent till Ryssland – dåvarande Sovjetunionen. Hade han själv fått välja hade breddgraderna varit betydligt sydligare, och varmare. Men nu blev det tvångskommendering från dansk tv. Nu återvänder han för att uppleva vad som sker i det hastigt föränderliga Ryssland. Det sker i form av en resa med den gamla flodbåten Dostojevskij – en gång ett stolt skrytbygge för partipampar, men numera en turistbåt på en av Rysslands många floder, Volga.

Davidsen skriver här en blandning av skröna, historik och samtidsanalys – det gamla systemet häcklas samtidigt som det nuvarande dissekeras. Mycket fokus läggs på hur odugligt det gamla Sovjetunionen var – allt från den oändliga byråkratin enbart för att ta sig in i landet, till de långa köerna, de dåliga varorna … Davidsen missar inte en chans att kritisera "gråhetens imperium".

Inte ens de sovjetiska dissidenterna får stå utan kritik, förvånansvärt nog. Kända dissidenter som exempelvis Vysotskij får nämligen kritik för att de stannade kvar i Ryssland/Sovjet, trots att de kritiserade staten. Det verkar som om Davidsens linje är att endast de landsflyktiga var sanna kritiker – medan de dissidenter som stannade kvar i Ryssland, och försökte förändra landet inifrån, legitimerade systemet.

Den nya ryska revolutionen, då det gamla Sovjetväldet föll, får även det mycket uppmärksamhet i boken. Davidsen verkar dock något överslätande när det handlar om problemen med demokratiseringen. Att omvälvningarna ledde till en rövarkapitalism erkänner han. Men han vill inte se alla de fattiga som har blivit konsekvensen av detta, och när det kommer till diskussioner om det i boken slätas det snabbt över med argumentet att det i ett längre perspektiv nog kan komma att visa sig ha varit positivt med stålbadet som Rysslands befolkning går igenom. Föga tröst för den som drabbas, kan man väl konstatera – ett lätt argument att ta till för den som flyter ovanpå.

Davidsens kritik av Sovjetdiktaturen är många gånger träffande. Men att han inte kan eller vill se de markanta försämringar som faktiskt har skett för många sedan Sovjets dagar – framförallt vad gäller ekonomisk trygghet – gör också att han inte verkar förstå varför så många människor i dagens Ryssland faktiskt längtar tillbaka till diktaturen. Författaren talar istället om en längtan tillbaka till "köerna", som om det var det som lockade …

Det är inte lätt att veta vad som är sanning i Davidsens bok. Han talar mycket om det som kallas "vranjo", ett ryskt begrepp för en slags halvsanning/halvlögn. Själv blandar Davidsen friskt mellan faktautsagor, skrönor, roliga historier och personliga minnen – utan att vara det minsta tydlig om vad som är vad. Hur mycket vranjo är det i Davidsens bok?

Nå, Davidsen skriver hur som helst bra, så om man inte är ute efter en helt saklig – och refererad – skildring av Ryssland är den här inte så dum.