Osannolika saker händer gärna i fiktionens värld. Som att en mordutredare råkar bläddra i en bok och upptäcka att hennes mamma inte bara är skildrad i boken utan även att den hävdar att hon blev mördad. När alla trodde att det var en olycka.

I Åsa Nilsonnes bok Bakom ljuset startar den sjukskrivna polisen Monica Pedersen sin egen utredning angående sin mors död. Efter en olycka i tjänsten har hon gott om tid att lägga på ett privat mysterium. Pedersen skildras som lite ensam, lite burdus och kanske lite enstörig. Hon har inget socialt liv att tala om och relationen med fadern är något ansträngd.

Undersökningen leder henne så småningom inte bara ner i Etiopien på jakt efter försvunna välgörenhetskonton utan även rakt in i den undre världen. Hon möter en ytterst obehaglig psykoanalytiker som får henne att tänja på gränserna mer än vad hon kanske trodde var möjligt. Och hon får reda på sanningar som inte är helt lättsmälta.

Nilsonne skildrar huvudpersonens tankar väl. Hon skildrar även det psykologiska skeendet på ett trovärdigt sätt. Men det saknas lite passion, lite glöd och lite jävlar anamma. Pedersen gör inget långvarigt avtryck. Vissa karaktärer fascinerar men lika många känns relativt platta. Händelserna i boken gör inte heller något långvarigt avtryck. Snarare har man en tendens att glömma bort vad man har läst i samma sekund som man slår igen boken.

Bakom ljuset är en helt okej deckare. Den skakar inte om och den håller en inte i hejdlös spänning inför upplösningen, men den är underhållning så god som någon. Det är lättsmält och okomplicerat helt enkelt. Ska du bara läsa en deckare i år så ska du inte läsa den här. Om du som jag slukar deckare på löpande band, så varför inte?