Få människor är så pass unika att de inte är utbytbara. Det gör ingen skillnad i världen om de lever eller dör. Men så finns det de som påverkar världen med sin blotta existens och rubbar den när de dör. En sådan människa var Göran Tunström.

Denna tanke skulle få herr Tunström att protestera vilt i sin himmel. Han ville aldrig att man skulle göra honom märkvärdig. Men jag har kallat hans egna böcker som stöd för min tes, jag skulle kunna stoppa dem under näsan på honom om han änglade sig ned hit med det första snöfallet. Dög inte de skulle jag som nytt bevismaterial ta fram denna bok om Tunström, Prästunge och maskrosboll, som jag just läst.

I den guidar oss ciceron, Rolf Alsing, varsamt i Tunströms universum, där Sunne är medelpunkten och Värmland världen och förlusten av en fader vid ung ålder det ständiga temat. Alsing har skrivit boken som ett slags försenat tack, för att Tunström betydde något. Han menar att Tunström inte hade Tunströms böcker när hans far dog, men Alsing hade dem när hans mor dog. Tunströms ord berör, tar sig in i människors privata liv, det är så jag lägger upp min bevisföring, för min tes lyder: Det finns människor som världen inte är likgiltig för. Det spelar roll om de lever eller dör.

Boken bjuder inte på några löpsedelssensationer utan redovisar utifrån korta onumrerade kapitel viktiga delar av Tunströms liv. Det är ingen sammanhängande text, ingen kronologisk historia, utan man kan läsa delarna i valfri ordning om man vill.

Det jag dock stör mig på är det ständiga citerandet, det känns som om Rolf Alsing vill visa upp varje guldkorn i Tunströms författarskap och göra en The Best of Göran Tunström av sin bok. Det är lite synd att på detta sätt ta texterna ur sitt romansamanhang. Lite mindre citat skulle jag tycka var trevligare, så att läsaren kan gå ostörd till den tunströmska romankällan och dricka. Undantaget är diktcitaten, som jag tycker berikar boken, Rolf Alsing belyser Tunströms betydelse som poet.

Boken är underhållande och välskriven men behållningen är lite mager, den får mig att vilja läsa Tunström ännu en gång och befäster min bild av Tunström men den tillför inget nytt för mig, fördjupar inte mitt förhållande till författaren, förutom rent faktamässigt (Tunström skrev en deckare under pseudonym. Tunström led av astma, o.s.v.). Men där han står i det första snöfallet för vintern, Ängel Tunström, så kan jag i slutpläderingen ändå använda denna bok som bevismaterial.