En bok med tankar om islam, utan att egentligen handla om islam, låter inte det ganska motsägelsefullt? Ändå är det vad Jan Hjärpe menar sig ha skrivit med den här boken. Hjärpe, en av landets ledande islamologer, har här sammanfogat en lång rad essäer till en sammanhållen tankebok.

Boken tar upp frågor som huruvida demokrati är förenligt med islam, och omvänt – men också med vårt eget samhälle. Religiositet i muslimska länder, liksom olika konspirationsteorier, är andra ämnen som Hjärpe tar upp.

Självmordsattentaten och den 11:e september kommer självklart med – men titeln till trots är det inte så otroligt framhävt i den här boken. Hjärpe ägnar enbart ett kapitel av boken till att diskutera vad han kallar ”11 september-syndromet”. Attentaten, menar Hjärpe, var helt klart världens mest framgångsrika terroraktion. Syftet med aktionen, att ingjuta skräck hos amerikanarna, har attentatsmännen utan tvekan lyckats med. Aldrig tidigare har USA hotats så uppenbart som nu, och sällan har väl USA varit så rädd för det. Den arroganta supermakten hade rubbats.

Svaret från USA lät ju heller inte vänta på sig i form av ”kriget mot terrorismen”. Det här har lett till en situation där båda sidor tillgriper symbolspråk för att vinna opinionen. Och båda sidor tecknar en mycket svart-vit bild av konflikten; ont mot gott. Men islam är något annat än några fundamentala extremister, minner Hjärpe. Vi får aldrig falla in grova generaliseringar om en hel religion.

Boken inleds också med ett biografiskt kapitel där författaren försöker förklara hur det kommer sig att han blev intresserad av just islam. Tusen och en natt spelar här en central roll för en ung Hjärpe, och har sedan kommit att leda in honom på studier om mellanöstern. Andra förebilder presenteras också. I ett senare kapitel går Hjärpe vidare och presenterar några av de doktorander som har kommit att stimulera och lära honom mycket genom åren.

Det är en kort men tänkvärd bok Hjärpe har producerat. Vissa kapitel är måhända mindre intressanta för den som är mer intresserad av islam som fenomen, än av Hjärpe som person, men även dessa kapitel har sina viktiga poänger. Kanske fungerar boken mindre bra enskilt om man inte är så bevandrad inom islam och muslimska samhällen, men säkerligen ypperligt som ett komplement till någon bra grundbok i ämnet.