Den mänskliga hjärnan är som bekant en outsinlig brunn att ösa ur. Medvetandeströmmen kanaliserar vi i fåror som kallas minnen, tankar, drömmar, bilder. Ibland går det bra och vi lyckas hålla dessa drag åtskilda, andra gånger flyter dom samman och bildar en svårtolkad malström.

Man skulle kunna säga att Enhörningen bjuder på en sådan resa, där varje intryck i huvudpersonens hjärna låter sig prövas och stötas, analyseras och omvärderas.

Lawrence, lärare i litteratur och bosatt i New York, tycks märkligt nollställd när berättelsen tar sin början. Vi vet ingenting om hans bakgrund den dag på kontoret då han plockar ner en bok, läser några rader och stoppar tillbaka den med ett bokmärke. Dagen därpå bokmärket har bokmärket mystiskt flyttat på sig. Nästa underlighet blir ett nummer på telefonräkningen som han med säkerhet vet att han inte ringt.

Så börjar det. Så fortsätter det. I maklig takt byggs historien ut.

Varje händelse i hans liv tycks från och med nu bära på en gåtfull innebörd. Enskilda obetydligheter kan tyckas, men tillsammans bildar de ett mönster som verkar alltför komprometterande för att nonchalera. Personer, platser, minnen ur barndomen visar sig ha mer eller mindre uppenbara kopplingar till varandra.

Som läsare drivs man allt längre in i Lawrence behärskade förtvivlan och sitt eget tvivel över i vilken verklighet det hela utspelar sig. Mellan det freudianska pusslandet bjuds en del absurditeter, New York-stämningar, oväntade turer mm. Men vänta er inte för mycket av det.

Slutet är en öppen historia, men efter en inte alltför lång samvaro med Enhörningen känns det nästan ointressant. Ungefär som att se en av David Lynchs mest skruvade filmer; efter ett tag får man ge logiken på båten och ägna sig åt strömmar i medvetandets undre värld.

Om man sen vill försöka sig på en tolkning, ja det är upp till var och en.