Många har hört talas om boken En dag i Ivan Denisovitjs liv, av Aleksander Solsjenitsyn. Färre har kanske läst den, och än färre har väl läst hans mer tungrodda böcker om Gulag-arkipelagen. Men kända är de. Men de är långt ifrån de enda böckerna om Gulag, de sovjetiska slavlägren i Sibirien. Det finns en lång rad personer som har skildrat sina egna levnadsöden – hur de blivit oskyldigt anklagade för diverse, mer eller mindre absurda brott, och fått avtjäna långa straff i Sibirien eller andra straffanstalter. Det var nu inte heller bara Sovjetunionen som använde sig av ett Gulag-system, även om namnet kommer därifrån. Fler av de andra kommunistiska regimerna gjorde samma sak – allt ifrån Kuba till Kina.

I den här boken samlar redaktörerna något av en ”best of” av femtio års Gulag-litteratur. För en svensk publik kan många av de bidragande författarna vara tämligen okända. Men, menar redaktörerna, de har spelat en oerhört stor roll för det anti-kommunistiska arbetet i väst. Det är hårresande historier om tortyr och oskyldiga som gripits för påhittade brott, om framtvingade erkännanden och slavliknande förhållanden. Och det är är historier om avrättningar. Det är absurda historier, tragiska historier, fruktansvärda och skrämmande historier.

Är allt av det som sägs sant? Vi vet ju att Kalla Kriget skruvade upp propagandaklimatet hos båda sidor. Är alla lika oskyldiga till anklagelserna som de säger sig vara? Har allt det som sägs hänt? Kanske. Kanske inte. Någon källkritik får vi som läsare oss inte till livs i redaktörernas inledning till respektive textutdrag. Snarare tvärtom, varje författare hyllas för deras bidrag till kampen mot kommunismen. På en punkt har iallafall redaktörerna fel. De skriver att Gulag-litteraturen, och litteratur om de politiska fångarna i Sovjetunionen, började komma ut redan på 1930-talet. Egentligen började de första böckerna ges ut redan på 1920-talet. Men flera av dem kom då inte från anti-kommunistiskt håll, utan från syndikalister och anarkister som i grunden var positiva till den kommunistiska revolutionen, men kritiska till bolsjevikerna och den totalitära staten. Emma Goldman och Alexander Berkman gav exempelvis redan i mitten av 1920-talet ut böcker som kritiserade de politiska fängelsedomarna mot deras kamrater i Ryssland. Men de här vittnesmålen räknas kanske inte i redaktörernas ögon.

Deras introduktion, och urvalet i sin helhet, verkar snarast peka mot att den främsta målsättningen är att angripa kommunismen, och då blir Gulag-systemet ett medel för det. Missförstå mig inte; Gulag-systemet och de kommunistiska diktaturerna var helt klart förhatliga. Men redaktörerna till den här boken nämner inte ett ord om att tortyr, oskyldiga gripanden och så vidare har förekommit i de allra flesta länder – om att det är ett system som snarast hänger samman med staten/diktaturen, inte kommunismen. Istället tvärtom; de har flera gånger valt ut utdrag där författarna helt okritiskt hyllar friheten i icke-kommunistiska länder. Något vi idag – när de flesta av de forna kommunistiska staterna fallit och Kalla Kriget blåsts av – kan se inte riktigt stämmer. Det här är utan tvekan en bra antologi om Gulag-systemet. Men låt oss därmed inte glömma alla de politiska fångar som drabbats av liknande öden av andra regimer än de kommunistiska. Diktaturer är förhatliga oavsett färgen på dem.