Hennes & Mauritz (H&M) är ett av Sveriges allra största bolag, därtill ett av de allra hemligaste. De centrala personligheterna gör inte mycket väsen av sig i politiska sammanhang. Man undviker allra helst intervjuer. Till och med tidningar som Veckans Affärer får nobben på frågor. Och böcker ska vi inte tala om.

Men ändå har Bo Pettersson lyckats få ihop en bok, med Stefan och Erling Perssons välsignelse. Det förstås, under kravet att de fick titta på boken innan den gick i tryck. Och inte hade de något att invända mot, säger Pettersson. Vilket inte förvånar mig det minsta. HandelsMännen är nämligen en lång hyllning till de otroligt skickliga, snälla och utomordentliga företagsledarna. Inga kritiska ord här inte, utan idel lovord. Det påminner mig mest om gamla hovskrivares hyllningar till Kung Sol.

Man märker ju helt klart vem författaren solidariserar sig med. Det här är en historia berättad uppifrån, från chefernas – segrarnas – perspektiv. Det är bara i ett kapitel som det över huvud taget finns en diskussion om att det faktiskt finns arbetare som producerar företagets rikedomar (och det till otroliga underpriser). Pettersson andas (men säger inte uttryckligen) att exempelvis Rena Kläder-kampanjens kritik av klädföretagens produktionsförhållanden falskeligen smutskastar H&M – så de kunde ju tryggt bara rätta till sin image, ”i förvissning om att mjölet i påsen var rent”. Pettersson har nämligen själv varit och rest runt i både Bangladesh och Kina, där mycket av H&Ms kläder producerat. Och han har pratat med folk. Så då måste han ju veta… Det tråkiga är bara att han inte pratat med någon arbetare. Han pratar med direktörerna för bolagen. Som om de skulle säga att de exploaterar sina arbetare? Och vilka fabriker har valts ut? Vem har valt ut dem? På vilka grunder? Är de verkligen representativa, eller skrytbyggen och potemkinkulisser att visas upp för lättrogna journalister?

Som en parentes undrar jag om Pettersson själv skulle vara villig att arbeta för ett par kronor i timmen, som arbetarna han skriver om i Dhaka gör? Och om inte, hur han kan tycka att det är skäligt att andra ska det?

Detta är genomgående i boken. Det närmaste Pettersson kommer verkligheten är ett samtal med en butikschef, som får intyga hur bra allt är på den butiken. Att åtminstone Erling Persson sägs ha varit en rabiat fackföreningshatare (som dessutom tyckte att Ny Demokrati var det bästa partiet), skulle väl få en kritiskt tänkade journalist att åtminstone låta någon från andra sidan komma till tals. Men så icke Pettersson. Han skriver glatt en helt okritisk hyllning till Kung Persson av H&M-land.