Har du haft en historielärare som är grå och tråkig, oinspirerande och får historieämnet att verka dött, precis lärare framställs på film? Det har jag. Det enda han lärde mig var att historia inte var så intressant som jag alltid hade trott. Tänk er, det enda jag lärde mig var en stor lögn. För idag vet jag att historia är det mest spännande man kan läsa och lära sig om. Det mest levande, för det lever idag, inom oss.

Historien är fylld med spännande historier som berättas om och om igen, men även som väntas på att berättas. Jag har precis läst en historia som jag är glad över att jag fått läsa och som jag hoppas att fler läser.

Boken jag nyligen läst handlar om Siri Lassesdotter. Hon är dotter till Rackaren. Siri är en flitig flicka och trots att hon är fattig och föraktad i staden har hon lärt sig att läsa och skriva. Det är hennes dagbok vi får ta del av.

Blunda och tänk dig följande. Du tillhör det fattigaste hushållet i staden, dina kläder är tillverkade av säckväv och är så trasiga att det knappt kan klassas som kläder. Din far är stadens rackare. Kanske den man som står längst ner på samhällets stege, som hans dotter står du förmodligen lite längre ner. Din framtid är utstakad. Bödelns son är din blivande make. Han är otäck och otrevlig och hans framtid består i att ta över efter sin far. Du får dålig mat och den är varken mättande eller näringsrik.

Dina tankar skriver du ner på papper från en sockertopp. Senare samlas tankarna i ett vaxdukshäfte för att tankarna ska bevaras. För att en som jag ska kunna läsa och förstå.

Visst förstår jag. Det första jag förstår är att historia inte alls är trist som min lärare framställde det utan spännande och fascinerande. Det är så här jag vill lära mig, som jag alltid velat lära mig. Genom att ta del av, i detta fallet, en uppdiktad persons öden och tankar.

Det är så mycket enklare när historia blir personligt och så mycket mer spännande.

Berättelsen Siri berättar är spännande, men samtidigt väldigt hemsk. Den är ju baserad på verkliga händelser. På de förhållande som verkligen ägde rum under mitten av 1800-talet. Jag gillar den här boken skarpt. Jag gillar idén och konceptet med historiska dagböcker. Men jag gillar också att det är funderingar och tankar som man som läsare faktiskt också kan tänka över. Ställ er till exempel inför det faktum att du som bödel kanske måste avrätta din son. Hur kallblodig kan man vara? Är det bara att slipa yxan och göra sitt jobb, eller vad ska man göra. Eller snarare vad KAN man göra. För som bödel har du inte mycket att säga till om.

Men vad är det då jag saknar? Jag vet inte. Kanske är jag allt för van vid action och vill att händelserna ska vara mer koncentrerade och fokuserade. Det skrämmer mig lite att en vanlig persons liv inte skulle vara spännande nog. Det är det ju, speciellt Siris liv. Kanske är det att jag ibland undrar om en ung flicka skrivit så som Kallenberg gör. Är inte språket lite tillrättalagt? Det ska det ju inte vara i en dagbok. Ja, jag vet inte.

Men det är trots det något jag saknar. Pricken över i:et.

Fast bra saker är bra nog. Detta är en bra bok. Den är bra så att det räcker och blir över, det är bara det att den inte hamnar i topp på min betygsskala.