Vattenfrågan är onekligen en av livets riktigt centrala komponenter. Utan vatten inget liv. Rent, drickbart vatten är en mycket knapp tillgång. Redan idag finns det stora konflikter om dess användning, då ursprungs- och lokalbefolkningar får allt svårare att få tillgång till vatten på en privatiserad marknad där de rika betalar högst. I framtiden kan denna resurs komma att utgöra en allt viktigare grund för regelrätta krig. Om detta handlar den här boken.

Men Vandana Shiva gör mig besviken. Jag hade förväntat mig mer, betydligt mycket mer, av den här boken. Boken är hattig och hoppar mellan en lång rad vatten-relaterade problem; gruvdrift, stora dammbyggen, klimatförändringarnas effekter på världshaven, privatiseringar av sötvattenförsörjningen, övergången till allt mer vattenslukande grödor i det globala jordbruket etc. Shiva skummar lite på ytan av allt, utan att egentligen gå till botten på något av problemen.

De här problemen är något som många andra redan har skrivit om. Klimatförändringar finns det ju exempelvis en uppsjö böcker om vid det här laget. Problemen med stora dammbyggen har behandlats mycket utförligare i exempelvis Patrick McCullens Silenced Rivers. När det gäller privatiseringar av vattenförsörjningen baserar sig Shiva nästan uteslutande på Maude Barlows rapport Blue Gold. Och den gröna revolutionens ökade krav på vatten till jordbruket har Shiva själv skrivit bättre om på annat håll.

Det är först mot slutet, när Shiva skriver om alternativ sätt att sköta vattenfördelning och -försörjning, som det börjar bli intressant. Men eftersom kapitlet är kort känner man sig mycket otillfredsställd efter det.

Den här boken kan möjligen vara läsvärd för den som söker en lättare introduktion till frågan om tillgång till vatten, men tyvärr känns det inte som om boken tillför särskilt mycket nytt till debatten.