I november 1984 fyllde jag tolv år. Det var då min karriär som nördigt musikfan tog sin början när jag fick soundtracket till Ghostbusters i födelsedagspresent. Sju månader tidigare spreds nyheten om Marvin Pentz Gay, Jr:s död över världen. Men då hade jag ingen aning om vem han var. Och det skulle komma att dröja nästan tio år innan jag upptäckte Marvin Gaye på allvar. Och ännu lite längre innan han blev Marvin, kort och gott.

Men historien om Marvin började förstås långt tidigare. I början av 60-talet hamnade han i Detroit och kom i kontakt med ett nystartat skivbolag som han skulle förbli troget större delen av sin karriär: Tamla Motown. Men trots alla framgångar ville han aldrig bara vara en i Motown-stallet. Marvin ville bli stor. Marvin ville bli störst. Till vilket pris som helst.

Under hela karriären fick Marvin mer lösa tyglar än någon annan i den närmast diktatorstyrda musikfabriken Motown. Hans utseende, charm och röst gjorde att de flesta förlät honom. Det var också den friheten som gjorde att det blev Marvin som mer eller mindre på egen hand ändade den klassiska Motown-eran 1971 när han släppte sitt mästerverk What’s Going On. Den artistiska kontrollen flyttades för första gången från producenterna till artisterna själva, något som inte minst Stevie Wonder kunde dra nytta av.

Men det var inte bara de lösa tyglarna som gjorde att det blev just Marvin som tog det här steget. Auktoriteter, människor som talade om för honom vad han skulle göra, var inget för honom. Istället satte han sig på tvären så ofta han kunde. Den här trotsigheten grundade sig i den livslånga konflikten med hans far och kom också att styra hans karriär.

Författaren David Ritz mötte Marvin 1979. Marvin hade läst Ritz biografi över Ray Charles (Brother Ray) och ville att Ritz skulle göra en likadan tillsammans med honom. Arbetet kom att sträcka sig över flera år, mest därför att sångaren inte var intresserad av att göra regelrätta intervjuer.

Istället fick Ritz hänga med Marvin och själv skapa sig en bild av vem han egentligen var. Det gjorde att David Ritz och Marvin Gaye även blev vänner. Det gjorde i sin tur förmodligen att Divided Soul blivit en så närgående skildring av, i mitt tycke, förra århundrades störste sångare.

Divided Soul är med andra ord skriven av en beundrande vän, men det är inte en okritisk hyllningshistoria vi får uppleva. Lika mycket utrymme får hans mindre trevliga sidor. Hur han knarkade sig igenom sin karriär och hur han svek alla som stod honom nära. Hur han gifte sig med Anna Gordy (Berrys syster) till stor del för att komma så nära maktens centrum som möjligt. Hur han stödde medborgarrättsrörelsen, men tyckte illa om såväl kvinnorättsrörelsen som de homosexuellas kamp.

Men mest av allt handlar Divided Soul om Marvins inre kamp. Han religiösa bakgrund mot hans önskan att uppleva det goda livet. Hans dröm om den eviga kärleken mot hans oförmåga att ta vara på den. Hans önskan om att bli superstjärna mot hans ovilja att bli utsatt för krav och hans rädsla för scenen. Men lika mycket är det en berättelse om skivbolaget Motown och dess mindre glamorösa baksida. Också en resa genom den svarta musiken från femtiotalet och framåt.

David Ritz skriver rakt och intensivt. Det enda invändningen är att han med jämna mellanrum hänvisar till citat från klassiska poeter och författare, som Coleridge och Dante, för att beskriva Marvin eller hans texter. Som att hans egna ord inte räcker till. Eller som om Ritz försöker ge biografin någon slags finkulturell stämpel. Det är onödigt.

Som så många biografier är den främst intressant för de redan frälsta. På många sätt är det här en onödig bok. Marvin Gayes liv ska avlyssnas, inte läsas. Men för oss som inte kan få nog är det en välskriven och intressant djupdykning in i huvudet på en av de riktigt stora artisterna. För det är främst en fascinerande historia om en man som hela sitt liv drogs mellan det han ville göra och det han förväntades göra.

Marvin lyckades aldrig lösa den livslånga konflikten med sin far. Istället tog den ett abrupt slut en vårdag 1984 när Marvin sköts till döds av fadern.

Han blev 44 år.