Varför jag inte läst något av Henry Miller tidigare är svårt att förstå. Han ger en skön injektion rakt in i aortan. En drog av det slaget som får en att kippa efter andan när den slår till med full kraft. Jag känner mig som ett stycke kött under slaktarens hammare. Helt enkelt mörbultad.

Sexus, i Sverige indelad i två delar, Sexus 1 och Sexus 2 ingår som första delen i trilogin Den rosenröda korsfästelsen och kan betraktas som en enda bok. Romanernas självbiografiska handling byggs upp av episoder ur Millers liv som en fattig New Yorkbo. Han driver runt, arbetar då och då, knullar, super, träffar vänner, lånar pengar drömmer och försöker leva ett liv som han själv bestämmer över. Det hela kanske inte låter så märkvärdigt men Miller trollbinder sin läsare med ett språk och en fantasi som förvandlar den mest gråa vardagen till ett paradis.

Varför våran svenske beatförfattare Sture Dahlström då och då dyker upp framför ögonen på mig är fullständigt logiskt. Miller var nämligen en av föregångarna till beatförfattarna och hyllad av bland annat Dahlström. Samma vitalitet, törst efter liv och rörelse samt orädsla att kasta sig in i vilken situation som helst utan livlina återfinns hos de båda herrarna. Miller själv bär huvudrollen i de båda Sexus-böckerna och han lyckas med detta genom att bevara sitt lugn och perspektiv på tillvaron. Att kunna röra sig mellan utsvävningar som landar i poetiska visioner om sex, kvinnor och livets mening och däremellan, rakt upp och ner, beskriva vardagens bittra verklighet i rännstenen gör att romanen biter sig fast i minnet.

Miller fastande också i censuren i början av sitt författarskap. Namnet på de båda romanerna Sexus 1 och Sexus 2, gör att man men reptilhjärnan instinktivt rycker på ögonbrynen, vilket i förlängningen gjorde böckerna något svåra att bli accepterade i 50-talets USA. Att ingående beskriva ett samlag med både den ena och den andra kvinnan och ibland en trekant var en aning djärvt. Det kan tyckas självklart att inte tacka inte nej till ett ligg om det serverades på ett hett fat mitt framför ögonen. För Miller var det lika självklart och naturligt att inte utelämna en sådan händelse i sitt berättande om den verkligen inträffat.

Miller gav fan i konventionerna och berättade om sig själv och det liv han ville leva. Om någon vid sidan av tog illa vid sig av hans sätt att skriva så var det dennes problem. En käftsmäll kan ibland väcka liv i en. Få en att fundera över vad som verkligen är av betydelse och vad som är trivialt. Jag tycker Miller delar ut käftsmällar i smyg, jag vet aldrig när en högerkrok ska smeka mig över kindbenet, men det känns skönt när den kommer.