Vad är det som utmärker en bra ledare, och hur blir man en? Det kan man väl säga är kärnan i den här boken. Budskapet är nämligen att ledarskap inte är något som man föds med, utan något man kan lära sig. Författaren kombinerar därför teori med praktik i en handbok för den som vill lära sig ledarskapets hemligheter. Det är många olika teorier som presenteras, och varje kapitel/teori konkretiseras med olika exempelfall, samt en enkät där man som läsare själv kan undersöka ledarskap hos sig själv eller andra.

Boken inkluderar också ett kapitel om ledarskapets etik. En god ledare är rättvis, hederlig, samt respekterar och tjänar andra. En god ledare motiverar medarbetare, men tvingar inte. Det låter fint. Men det låter också mer som önsketänkande än som verklighet. Men det förstås, det beror på hur man definierar ordet ledarskap. Som Northouse påpekar så råder det inte någon enighet på området, utan många olika sätt att definiera begreppet florerar.

Men Northouse eget sätt att använda begreppet måste jag säga är mycket undermåligt. Ledarskap, menar han, är ”en process där en individ utövar inflytande över en grupp för att de ska nå ett gemensamt mål” (min översättning). Det här, menar han, är helt skilt från tvång. Vi måste separera mellan de två, för att kunna hålla avstånd till ”ledare” som Adolf Hitler, menar Northouse. Men hans argumentation är långt ifrån övertygande. Hitler tvingande väl inte sina anhängare att stödja honom? Gränsen mellan motivation, manipulation och tvång är långt ifrån så enkel och tydlig som Northouse vill göra gällande.

Ta exempelvis en företagsledare; han kan ”motivera” sina medarbetare med olika medel för att nå det ”gemensamma” målet att öka vinsten – men han gör det med vetskapen att om ”motivation” inte räcker för att få folk att rätta in sig i ledet, så finns det tvångsmedel att ta till, som exempelvis att avskeda en trilskande medarbetare. Det vet också de anställda. Frivillighet och gemenskap under tvång.

Jag saknar också en diskussion om ledarskapets legitimitet. Vilken rätt har egentligen en ledare att vara ledare? På vems mandat är man ledare? Det för nämligen in på frågan om det ”gemensamma mål” som ledaren ska motivera mot. Målet kan förstås bestämmas på demokratiskt vis – att målsättning och ledare väljs. Men i många av de exempelfall som Northouse presenterar handlar det inte alls om det, utan om att ledare tillsätts utifrån/uppifrån. Vem bestämmer då vad det ”gemensamma” målet är? Behövs ledare över huvud taget? Eller kan de tvärtom vara en black om foten för en organisation eller en grupp individer?

Eftersom utgångspunkten är så bristfällig förlorar jag snabbt mycket av mitt intresse för den här boken.