En ung man mördas kallblodigt i sin bostad en natt i mars. Med hans blod har någon målat ett uppochnervänt pentagram på hans dataskärm. När polisen ska meddela hans föräldrar, Sten och Elsa Schyttelius, visar det sig att också de är mördade, skjutna i sina sängar. Även där har någon målat ett pentagram på dataskärmen. Ingen av datorerna fungerar, någon har raderat hårddisken och alla disketter är försvunna.

Irene Huss på våldsroteln i Göteborg är den som tar sig an fallet. Hon är bekant för den som läst något av Helene Tursten tidigare. Det visar sig att kyrkoherde Sten Schyttelius och hans son försökt spåra satanister via Internet. Polisen misstänker att satanisterna och de uppochnervända pentagrammen har något med varandra att göra…

Det finns en överlevande i familjen, och det är systern Rebecka som bor i London och arbetar på ett dataföretag. Eftersom övriga familjemedlemmar mördats brutalt befarar polisen att Rebecka står på tur. Men det visar sig i stället vara Rebecka som har nyckeln till gåtans lösning.

Helene Tursten skriver på ett enkelt och avskalat sätt. Som brukligt i deckare av det här slaget får man ta del av Irene Huss privatliv som inkluderar bland annat hennes tonårsflickors pojkvänner och terriern Sammies eskapader. Naturligtvis ingår också en rejäl nypa hederligt polisarbete, en del övertid och en antydan till utbrändhet. Ibland blir det lite tjatigt, men samtidigt skänker det framställningen ”realism”. Men om man ser till intrigen är den invecklad och överraskande. Och faktiskt rätt otäck. Slutet är spännande och det märks att vi gått in i dataåldern på allvar, när mördaren avlägger sin obligatoriska bekännelse genom en webkamera!

Tursten skänker läsglädje för stunden. Och det är ju det som är poängen med en kriminalroman.