Författaren till denna bok sjönk bokstavligen ned i historien när han för första gången besökte Wasamuseet. Därefter fanns ingen återvändo: historien skulle upplevas genom vatten. Någon annan väg fanns inte att gå. Visst är det så att vrak, för det är sjunkna skepp som är bokens röda tråd, är spännande. Skattjakter, skepparhistorien och sjöslag är några ord som poppar upp i huvudet. Kanske är det känslan av det förlorade, i ett ögonblick avslutade och bevarade, visserligen i många fall fragmentariskt, men ändå, som lockar. Vrak är hur som helst ett tidsmässigt slutet historisk dokument som kan ge mycket spännande information. Frågan är bara om det är den enda vägen till historien?

Trots titeln rör det sig inte enbart om själva vraken. De är som ovan nämnts en röd tråd utifrån vilken författaren spinner sin historiska väv. Det börjar med vikingarna, skickliga skeppsbyggare och sjömän, kanske i sig lika mytomspunna som vrakfenomenet. Sedan tar medeltiden över och hansans koggar börjar trafikera Östersjön. Så fortsätter det genom stormaktstiden, där självklart Wasa och Kronan får rättmätigt utrymme, via Sveriges sista krig och in i modern tid.

Det är självklart att en nation som Sverige har varit beroende av vattenvägarna i vilket syfte det än må vara. Tanken om Östersjön som ett svenskt innanhav var en dröm som fler än en krigisk kung hade i bakhuvudet. Även om inte denna tanke genomsyrat hela den långa tidsepok som Smirnov skildrar så har havet och de farkoster som färdats därpå varit av vikt.

Till sist kan man dock säga att studera historien genom sjunkna skepp är en vinkel som det gott kan finnas både utrymme och intresse för men faktum är att man skulle kunna få fram information av samma dignitet genom att studera t.ex. handelsplatser eller militärt viktiga platser genom samma epoker. Det som är specifikt och som gör den här boken relevant är helt enkelt beskrivningarna och historierna om själva skeppen. Det är spännande med vrak det är bara att konstatera men inte på något sätt den enda vägen att gå.