Egil, Ruben och Den flygande holländaren är en sådan bok som då man knackar på den med knogen så uppstår ett trevligt, lite ihåligt, ljud. Det har visserligen mer med papperet, bindningen, pärmen och formatet att göra, men skvallrar ändå om att det här kan bli en riktigt trevlig läsupplevelse.

I bokens inledning är Egil, som ska börja skolan till hösten, i grustaget och åker med sin cykel. Det är hans storasyster Myrans gamla cykel, och den är inte bara rosa, den har inga växlar och kedjan hoppar också. Egil har blivit lovad en ny cykel till hösten, då han ska börja skolan, men dit är det ett helt sommarlov. Och vad kan inte hända under tre lediga sommarmånader?

Under cykelturen råkar Egil hamna för långt in i skogen, och vet inte längre vart han är. När åskan kommer tvingas han ta skydd i en konstig slags koja som plötsligt står där framför honom. När Myran och kompisen Jesper kommer för att leta efter honom visar det sig att kojan är en gammal övergiven jaktkoja med potential att bli ett ypperligt högkvarter för tre sommarlovslediga ungar. De börjar genast att rusta upp kojan, och upptäcker samtidigt att tallen intill döljer ett utkikstorn i sin krona. Fantastiskt nog finns det också en liten brygga och en båt i sjön strax intill.

Bryggan och båten visar sig tillhöra Ruben. Ruben är en enstöring som lever i sitt fallfärdiga hus i skogen utanför den lilla byn någonstans i Småland. I byn berättar man historier om Ruben och hans vanor att leka med nallar. Något som visar sig vara en sanning med modifikation, men mycket riktigt är Ruben mycket rädd om sin nalle, och det av en speciell anledning.

Ruben blir god vän med de tre barnen och bjuder hem dem till sitt hus och bjuder på de mest fantasifulla tillrättningar, med ingredienser ur skogens skafferi. Allt är frid och fröjd, men så börjar det hända mystiska saker i skogen…

Boken, som är 220 sidor lång, är illustrerad med pigga svart/vita teckningar av författaren. Det är trevligt att bli avbruten av en liten illustration då och då i texten. Texten är för övrigt mycket väldisponerad. Ganska små sidor, men lagom mycket text på varje sida, och inte för tätt mellan raderna. Det blir många äventyr som hinns med, och Jan-Olov Sandgren ser till att det hinner bli spännande många gånger. Boken passar för 7-9-åringar som läser själva, eller för högläsning i sällskap med mamma eller pappa. Barnen, Ruben, morfar Bengt och alla andra som dyker upp i boken blir egna personer. Min favorit är Egil som verkar vara en sådan söt och klurig liten kille.

De saker som Egil, Myran och Jesper upplever är lagom fantastiska för att stimulera fantasin. Tänk om man själv, under sin barndoms sommarlov, hade haft en sådan skogskoja som man kunde pyssla med och sova över i. Det hade varit häftigt!

En liten invändning har jag mot boken, och det må vara en personlig åsikt. Jag tycker att barnböcker, liksom böcker i allmänhet om det inte finns särskilda orsaker, ska vara någorlunda ”tidlösa”. Att boken färgas av sin samtid är en självklarhet, men att föra in begrepp som Markoolio, Eminem och Backstreet Boys känns lite onödigt och trist. Låt Egil, Myran, Jesper och deras vänner leva någonstans i Småland, på en plats man kan drömma och fantisera kring. Allt behöver inte vara så konkret.

Det här är en bra barnbok. Så bra att jag kan få tillbaka känslan som jag hade när jag lärt mig läsa och varje blad längre in i en bok var en skön triumf. Det här är läsglädje, mina vänner.