Oscar Wilde skrev en gång att den nattliga vandrarens straff är att han får se dagen gry före alla andra. Och det här kan nog väl passa in på Nietzsches bok "Morgonrodnad". Jag kan väl föreställa mig att Nietzsche tänkte på sig själv i just de banorna; föregångaren, som ser ljuset före de andra – men som också försöker visa de andra vägen.

Som undertiteln säger så handlar det om de "moraliska fördomarna". Och som han inleder själv med att säga; det är en "borrande, en grävande, en undergrävande" bok. Den som är något bekant med Nietzsche känner kanske till hans kamp mot kristendomen. Eller kanske snarare, mot den kristna moralen – en moral som inte bara var förkastlig i sig, utan som dessutom omgavs av idel hyckleri.

Men det är inte bara kristen moral som attackeras i den här boken, utan alla former av moral. Den som tänker och handlar fritt (Nietzsche tänker väl sannolikt bland annat på sig själv) är en omoralisk människa, menar ofta de "moraliska". Så moral, det är att förkasta, förkrympa livet. Moral, det är att betvinga sina önskningar, sin vilja och sin lust. Moral, det är att förneka sin egen mänsklighet. Morgonrodnaden: befrielsen.

Men att säga att den här boken enbart handlar om moralfrågor är att göra våld på sanningen. För precis som föregångaren "Mänskligt, alltförmänskligt", så består ju även den här boken av hundratals aforismer. Somliga korta, somliga långa. Somliga fokuserade på moral, andra om helt andra områden. Sömn, vetenskap, anarkism, uppfostran, om att vara lärare, statenÂ… det är ett stort spektrum som Nietzsche spänner över. Somligt mer lyckat än annat.

Och precis som i föregångaren så hittar man också många otroligt tankeväckande aforismer, parallellt med motsägelsefulla sådana. Den här motsägelsefullheten är väl en ganska logisk konsekvens av Nietzsches filosofiska hållning. Han utarbetar inget system, inget totalt sammanhängande bild av världen som han ser den. Han följer inte några logiska regler. Det här är fragmentariska brottstycken, blixtar som lyser upp än det ena, än det andra.

Lou Salomé, en nära vän till Nietzsche, ska ha sagt att den här boken också utgör något av kännnetecknet på övergången från Nietzsche klassiska, positiviska ståndpunkt, till en mer mysticistisk. Och det är i samband med skrivandet av den här boken som Nietzsche frigör sitt eget liv från akademin, och slutar sin anställning vid universitetet.

Kampen mot kristendomen kan för en samtida människa synas överflödig, och ibland inte alls särskilt radikal. Men då ska vi komma ihåg att det är på grund av såna tvivlare som Nietzsche, som kristendomen och dess moralism har förlorat sitt järngrepp, och ett friare tänkesätt har möjliggjorts. Så den här boken är i det perspektivet kulturhistoria.

Vi får till och med en "guide" för hur vi ska läsa boken. Man ska inte läsa den som en vanlig bok, säger han. Istället bör man slå upp den då och då, och läsa någon aforism att fundera över. Och jag kan väl inte annat än hålla med.