När Humphrey Bogart i rollen som Philip Marlowe i filmen The Big Sleep från 1946 frågade flickan i bokaffären om hon verkligen behövde de där glasögonen så svarade hon att, nej, inte nödvändigtvis och tog så av sig dem och släppte ut håret, för att på så sätt både han och vi som åskådare skulle se hur mycket vackrare hon blev. Detta är vid det här laget en ganska uttjatad kliché och till och med i redan nämnda exempel genomförs scenen med glimten i ögat.

Att det var just en flicka som jobbade i en bokaffär är ingen slump, det finns ju som bekant en koppling mellan glasögon och intellektualism i vårt samhälle, en koppling som må vara en ren konstruktion i denna form. Men sedan så finns det ju också en annan typ av glasögon, nämligen den typ av glasögon som är en teori, eller en serie begrepp med hjälp av vilka man kan analysera ett fenomen. Dessa glasögon kopplas ofta också till intellektualism, eftersom de gör att betraktaren analyserar ett fenomen på ett sätt som inte en oinitierad åskådare gör, den breda kunskap som exempelvis (och förhoppningsvis) en filmrecensent har om filmens estetik och historia är en sorts glasögon som gör att deras sätt att se på film skiljer sig från en biobesökares med mer flyktigt intresse, därför blir deras tolkning av film mer relevant för en biobesökare med samma typ av glasögon, det vill säga, för personer med ett mer genuint filmintresse. Denna typ av glasögon kan ändå sägas vara av en mer objektiv karaktär, eftersom de hjälper åskådaren att sätta filmen i ett större sammanhang, såväl historiskt som estetiskt. Men det finns också en annan typ av glasögon, de som analyserar film ur ett givet perspektiv, feministisk filmteori måste sägas vara en sådan typ av glasögon, detta är givetvis en mer subjektiv typ av glasögon.

Det gemensamma som båda dessa glasögon har är också att de är svåra, om inte omöjliga, att ta av när man väl satt på sig dem, inte ens Bogart som hårdkokt deckare skulle vara till någon hjälp för att få av dem. Med tiden suddas själva glasögonen ut, vi glömmer bort att vi har dem på oss, men det gör det bara än svårare att ta av dem, förhoppningsvis integreras de som en naturlig del av hur vi ser på världen, förhoppningsvis tar de inte över våra perspektiv alltför mycket, utan blir bara ett perspektiv bland andra. Ibland smyger sig glasögonen på oss redan från början, så att vi inte ens vet att vi tagit på oss dem.

Remediation är ett par glasögon för alla typer av media, de här glasögonen vill att vi ska analysera all media vi konsumerar utifrån ett såväl mediehistoriskt som intermedialt perspektiv och de som läser den här boken kommer att omvärdera och se annorlunda på en stor del av den media de konsumerat. Jag tycker personligen att de glasögon den här boken erbjuder inte är för subjektiva att de skulle bli en belastning, men å andra sidan har jag just tagit på mig dem och konsumerar med stor aptit och stort intresse alla typer av media som vore jag en nyfödd som ser världen för första gången.

Bolter och Grusin hävdar att all media strävar efter omedelbarhet, att mediets innehåll ska bli verklighet istället för representation av verklighet. Det finns två vägar att nå denna omedelbarhet, den ena är genom att osynliggöra mediet, försöka få åskådaren att glömma bort mediet. Den andra vägen är att synliggöra mediet och göra det till sin egen verklighet. Remediering är representationen av ett medie i ett annat medie, enligt Bolter och Grusin remedierar alla medier andra medier och alla medier medierar också verkligheten.

Den enda invändning jag egentligen har mot boken är att den visar sig litet rörig när man ska försöka reda ut begreppen. Det tycks råda en viss begreppsförvirring, där samma begrepp används i olika sammanhang i olika betydelser, vilket gör det svårt att få något grepp om vad de olika begreppen betyder och hur de förhåller sig till varandra. Detta förhindrar dock inte den övergripande förståelsen, detta förhindrar en bara från att rita upp ett schema över begreppens betydelse och deras förhållande till varandra.

Förhoppningsvis har jag lyckats väcka ert intresse, förhoppningsvis är ni villiga att ta emot dessa glasögon och sätta på er dem, förhoppningsvis läser ni den här boken och reformerar ert sätt att konsumera media. De här glasögonen vill inte hjälpa er att se mer kritiskt på media, såsom de flesta glasögon nuförtiden tycks vilja göra, istället vill de hjälpa er att se media på ett nytt sätt, att göra konsumtionen av media till en större upplevelse, de ber dig att fokusera på det vackra i media istället för det fula.

Ett av de återkommande exemplen i boken är filmen Strange Days, detta eftersom den fokuserar kring ett fiktivt medium som i hög grad lyckat osynliggöra sig självt. När jag såg Strange Days tyckte jag att det var en rätt medioker film, nu känner jag att jag måste se om den, mina nya glasögon kommer nog att hjälpa mig att se det vackra i den, allt skall få en ny chans, all media jag konsumerat, för med mina nya glasögon kan jag förvandla vatten till vin, det kanske inte är ett mirakel, men det ger mig i varje fall möjligheten att bli berusad.