Recension

: Stora spökboken
Stora spökboken
2000
Citadell
1/10

Symetriidioternas julafton

Utgiven 2000
ISBN 9179406521
Sidor 260
Orginaltitel Spooky stories
Översättare Ann Margret Forsström

Sök efter boken

”En genomillustrerad generös presentbok…” läser jag på en sida där boken presenteras. Visst. Det är många illustrationer. Men i de flesta fall är det samma bild som på föregående sida, fast spegelvänd. Någon snål symetriidiot har bestämt att det är snyggt att ringa in texten med en bild och för att slippa rita så många bilder kan man spegelvända bilden som man gjorde för vänster sidan. Det blir inte spännande. Men symetriskt, billigt och fult.

Tråkigt och trist! Tänk så enkelt man kan göra det mer spännande, genom att ändra en liten detalj i den spegelvända bilden får man lite liv, det händer något. Något som gör att läsaren blir intresserad av bilderna och följer med i text och bild och letar efter vad som händer i bilderna. Det är väl inte bara jag som tyckte det var roligt att leta efter Nicke Nyfiken eller att läsa Pettsson-böckerna och studera bilderna extra länge för att se vad de små figurerna egentligen har för sig. Man vill ha en ny bild när man vänder sida, inte samma. Om man tycker om en bild kan man ju alltid gå tillbaka. Man behöver inte matas med den fem gånger i ett och samma kapitel.

Att färgerna dessutom påminner om TV3:s nyheter, grällt, skrälligt och skrikigt, gör inte saken bättre. Jag får allergi bara jag öppnar boken. Precis som när jag slår på TV3. Boken skriker ”titta i mig och läs. Jag är spännande, jag har ett fräckt yttre. Jag är tuff.” Ja, nästan lika fånigt som doku-kändisarna. För precis som doku-kändisarnas ytliga, fåniga kändisskap så är denna bokens glättiga turkos-lila fasad bara en fasad. Den gömmer inga godbitar, inget spännande och inget roligt. Bara en yta. Som inte ens den egentligen är så lockande.

Inga smaskiga historier och berättelser som ger en kalla kårar, som får håret att resa sig eller som gör att man tittar under sängen innan man somnar. Det är gulliga spökisar, t.ex. om en sjökapten på Glada Skorven. Vilken tuff pirat har ett skepp med ett sådant fånigt namn? Dessutom är det läskigaste i den historien en fiolspelande sjörövare … och hur illa det än kan låta från en fiol och en nybörjare så är det väl inte i klass med spöken, rysare och ond och bråd död.

Så om du funderar på att köpa en spökbok till Halloween så köp inte denna, den är inte det minsta läskig. För det är ju det som brukar vara själva poängen med spökisar, de ska vara läskiga. Det svåra brukar vara att göra en avvägning när man ska läsa för barn. Det är ju knappast så att man ska skrämma livet ur de små och ge dem men för livet, men de brukar vilja bli lite rädda, det är ju det som är häftigt och som gör det spännande.

Om jag skulle ge ett tips inför Halloween så tycker jag att man ska gå till biblioteket och leta efter böcker av antingen Dan Höjer eller av Ulf Palmenfelt. Där hittar ni riktigt bra grejer som dessutom lämpar sig för barn!

Lisa Johansson

Publicerad: 2001-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-19 17:47

Kategori: Recension | Recension: #368

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?