När jag var runt tjugo, så ringde en gammal kompis och frågade om jag skulle med honom och två av hans vänner och bestiga ett berg i Nordnorge. Jag sa ja förstås, fast jag aldrig tidigare klättrat upp på några berg (inga höga i all fall). Vi åkte upp genom Sverige i en gammal Ford med så stora rosthål att man såg vägen genom golvet, och mötte upp med de andra vid riksgränsen, där de jobbade på hotellet med att städa rum under sommaren. Vi åkte vidare över gränsen, genom Narvik och till slut kom vi fram till berget, som såg ut som en lite mindre, men mycket argare version av Matterhorn. Vi var däruppe i fyra dagar. Slog upp tältet nästan på toppen, vid foten av en glaciär, där det fanns en isblå sjö, och man såg ner över Tysfjord, där späckhuggarna går in på vintern för att äta sill. Och man såg havet och Lofoten-öarna borta vid horisonten. Man såg hela världen där uppifrån. Det var den vackraste platsen på jorden.

Jag brukar ligga och fantisera om det där berget ibland innan jag somnar, eller när jag sitter på tunnelbanan och har tråkigt.

Ett par år senare var jag och liftade runt i Portugal. Jag träffade två amerikanska surfare, som mest satt hela dagarna och såg ut över havet. De rökte gräs och väntade på den perfekta vågen som aldrig kom. De hade en folkabuss som de sov i och som jag fick sova i, och i den hittade jag en hundörad tufsig bok, Dharma bums av Jack Kerouac. Jag hade hört talas om On the Road och beatgänget, men aldrig läst någonting. På baksidan fick jag veta att Jack och två vänner besteg Matterhorn i boken. Jag slog upp första sidan och började läsa. Boken var full av torkade marijuanablad som låg pressade mellan sidorna som bokmärken och den var jättebra. Roligast var Japhy Ryder, en halvgalen kille som klättrade i berg, översatte gamla japanska zen-dikter och drack massor av te. Han var lite som en buddistmunk själv och påminde väldigt mycket om min kompis som dragit med mig upp på det där berget i Norge. Förutom att min kompis var geolog och inte översatte några dikter från japanska. Jag kände igen vartenda steg de tog och allt som hände, för allt det där hade hänt mig med.

Jag läste fler böcker om beatgänget och förundrades hela tiden av hur lika oss de var, hur det nästan verkade som om det var mina polare de beskrev. Sedan fick jag veta att Japhy Ryder egentligen hette Gary Snyder och att han skrivit en massa dikter och farit runt i världen som en flipperkula, och att han av och till levt som buddistmunk i Japan och USA.

Gary lever och verkar än i dag, och har precis gett ut en bok med sina samlade verk, dikter, brev och prosa. Och nu när jag läst den kan jag inte hjälpa att då jag tänker på mitt berg, så sitter han där på toppen och mediterar och kokar te på sitt spritkök.

The Gary Snyder Reader är som stora samlingsvolymer brukar vara: ojämn. Det finns alltifrån sånt man inte förstår varför det finns över huvud taget till riktiga guldklimpar. Man får vaska lite själv och se vad man gillar.

Jag gillar mest dikterna, både hans egna och översättningarna han gjort av de gamla zen-tokarnas dikter. De är vackra och roliga och lagom långa.

Japhy, jag menar Gary, tycker om berg, djur och natur och det märks. Han tycker inte om miljögifter och vårdslösa människor som inte visar någon respekt för sin och allas omgivning. Såna som slänger kolapapper och cigarettfimpar i naturreservat. Det märks också.

Han skriver om bergsälvarna, björnarna, rådjuren, örnarna, mossan på marken, om evig kärlek och om fotsvamp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Jag tycker om det. Men det är svårt att bedöma dem, hur bedömer man ett vackert landskap, eller en söt flicka? Jag vet inte. Jag vet bara att för mig är Gary en av de där trevliga zendårarna, med gråsprängt getskägg, som tycker om fåglar och bergstoppar lika mycket som jag gör, och att han är väldigt lik en kompis till mig som just flyttat upp till Östersund för att kunna vara närmare bergen och vildmarken.