"Pyttefisken Pyttan uti havet simmar." Från ingenstans kommer fisken Cilla och sväljer Pyttan med ett glufsande och tuggande. Cilla är stark och stor, men det är också Jonathan – som även är väldigt snabb – och Cilla hamnar i hans mage. "Jonathan är väldigt stor, men inte om man jämför med hans bror Tor-Björn. Torbjörn är av hunger nästan knäckt, och därför har han helt glömt bort att Jonathan och han är släkt."

Och så där fortsätter det boken igenom.

Fantastiskt roligt och lekfullt både i bilder och text. Mycket "Glufs" och "Tugg" runt fiskarna och sedan också det helt nypåtänkta "Vorrrrrrrr". Det är ljudet som blir då jättefisken Jan äter upp Jonathan. "Vorrrrrrrr", verkligen.

Språket är över huvud taget oförglömligt uppsluppet. Att rimma stor med Tor…Björn, och också: "Mätt är Anett, rätt och slätt." Man får inte göra så! Jo, det är precis det man får. Jag skrattade faktiskt tills tårarna rann. Jag önskar att jag kunde visa alla som läser den här recensionen ansiktsuttrycken på fiskarna då de äter och blir ätna. De är helt enkelt oslagbara.

Men vem äter upp den sista fisken i boken kan man undra? Sidorna räcker ju inte i all evighet. Även fast det finns ett fiskrecept på sista sidan i boken för den som också blivit sugen på en smakbit firre, så är det faktiskt ingen människa med i leken. Nej, vem är den sista att bli mätt får den som är nyfiken läsa om själv. Bered er på att trimma magmusklerna.