Om ett barn dör finns inte mycket att tillägga. Om det dör innan det ens blivit fött är det inte ens säkert att saknaden är definierbar. I Åsa Maria Krafts diktsamling Händerna lägger ner kransen har det ofattbara skett. Efter sju veckor av liv har barnet vänt om. Kvar finns bara dessa veckors uppbyggda längtan och ett foster som inte lever mer.

Jag vet inte vad jag skall tillägga. Vem är jag att ens tycka något om en sorg så ofattbar och som är så långt ifrån min egen. Jag är ju inte mamma. Dock är det kanske just det jag kan tillägga, att jag ser sorgen och förvirringen men att den inte griper mig som om det gällde mig. Den här diktsamlingen är personlig. Omslaget är en ultraljudsbild där en mycket liten hand kan anas. På baksidan står det att bilden är författarens privata. Kanske är det som en del av ett sorgearbete som hela samlingen skall läsas.

Språket är naket och uppbrutet som om det är nedskrivet med största möda. Hur sätter man ord på det ofattbara? Vem var denne son som ingav ett löfte men som tog det tillbaka? Texten känns ensam. Någon har blivit lämnad kvar. Barnet har inte något att sakna nu när det inte mer finns men den som haft livet inom sig har efter missfallet mycket att önska sig åter. Den som talar i boken är mycket ensam i sin sorg.

Åsa Maria Kraft har satt ord på sin sorg och sin smärta. Hon har gjort det på sitt eget vis för att illustrera en sorg som är hennes egen. Det är också mycket möjligt att hon satt ord på något som är universellt för alla de som genomgått ett missfall, det kan jag inte bedöma.

Jag tycker att jag ibland kommer för nära. Att jag som läsare har tjuvläst något som är ytterst personligt. Dock ligger diktsamlingens styrka just i att den är naken och personlig, på gränsen till intim. Hur skall sorg kunna bearbetas om man inte kan tala om den.

Det är som sagt inte lätt att ha åsikter om diktsamlingen när det känns som om jag kliver omkring bland personliga dagboksanteckningar, men jag är imponerad över modet att lämna ut sin sorg så. Språket är i sin nakenhet uttrycksfullt och i sin disposition intressant. Jag behöver nog läsa Händerna lägger ner kransen många gånger innan jag kan bestämma mig för om jag finner den för privat eller om det är precis tvärt om. Frågan är bara om jag kommer att göra det.