De stora genomfartsstråk längs järnvägen som utgjorde den stolta framsidan i en stad har nu förvandlats till baksida. In på stickspåren till före detta godsbangårdar och nedlagda fabriksområden har författarna sökt sig fram i en nutidsarkeologisk expedition. De vill berätta om den stora omvälvning som sker. En halv miljon industrijobb har försvunnit under det senaste decenniet. De storslagna industrier som en gång var ett eget samhälle i samhället, med social samt medicinsk omvårdnad, omvandlas sakta till ruiner där naturen stövlar in och tar över.

I ett faktaspäckat inledningskapitel delges läsaren de mest oväntade upplysningar. När järnet rostar har det gripits av ”rostalgi”, d.v.s. hemlängtan. Det vill återgå till sin ursprungsform järnoxid. Det längtar ner i det urberg den en gång hämtats upp ur.

Visste ni att järn rostar mest på den västra och norra sidan? Den östra och södra sidan på en järnkonstruktion torkar nämligen upp fortare efter regn. Det förhåller sig också så att rödhåriga personer har en speciellt korrosiv svett. Och de duvor som bosatt sig i de övergivna industribyggnaderna äter långsamt upp desamma. Honorna pickar loss löst murbruk för att få i sig kalk till äggen hon skall lägga.

Bokens tyngdpunkt ligger i texten, bilderna får ibland svårt att hävda sig där man snubblar vidare i den infallsrika texten. Man vill ju veta mer om industriarkitekturens symboliska betydelse, vad asfalt egentligen är och så vidare. Men utan bilder vore boken så mycket fattigare. Fotografierna kommenterar och fördjupar den övergivna och nedgångna stämning som texten beskriver.

Författarna har alla varit SJ-arbetare och det är ur den synvinkeln de beskriver det västsvenska industrisamhällets nedmontering. Vad hände en gång i Trollhättan, Borås och på Hisingen? I en insiktfull historieskrivning berättar de till exempel historien om hemväverskan Kerstin i Marks härad som förvarade sina intjänade pengar i en ask. En ask som idag är ursprunget till investmentbolaget Asken ägt av Erik Penser. Nu gäller det inte längre att skapa välstånd genom kvalitesprodukter och arbete utan genom kortsiktiga börssvängningar.

Bokens avslutande kapitel är ett arbetsplatsreportage från Sävenäs lokverkstad i Göteborg. Och framför allt om de människor som jobbar där. Det är bra skrivet, i arbetarförfattarna Jan Fogelbäcks och Torgny Karnstedts anda. Fina porträttbilder och suggestiva miljöbilder i svart/vitt förstärker budskapet. Fotografen som uppenbarligen kan sin dokumentärfotografiska historia gör en vinkning till fotografen Jan Hermansson genom att göra en pastisch på dennes berömda bild på arbetarna som springer i trappan.

Men vad händer då med de som blir av med sina jobb? För en del är det kanske en befrielse, en ödets fingervisning om att pröva något nytt, men för många blir det en nedåtgående spiral:

Efter ”söka jobb-kursen” kommer ”starta eget-kursen” och till slut återstår kursen i mental träning.

En innehållsrik bok, man får lära sig mycket. Samtidigt är det ett slags äreminne över de som kämpar för att tågen skall komma och gå i tid.