Recension

: Jan Wongs Kina
Jan Wongs Kina Jan Wong
2001
Natur och Kultur
9/10

Kina som du inte annars får se det

Utgiven 2001
ISBN 9127082067
Sidor 335
Orginaltitel Jan Wong's China
Översättare Jan Risheden

Om författaren

Jan Wong har varit utrikeskorrespondent för den kanadensiska tidningen Globe and Mail under många år, liksom korrespondent för New York Times och Wall Street Journal. Hennes tidigare bok, ”Red China Blues” (1996), är fortfarande förbjuden i Kina.

Sök efter boken

Jan Myrdal är inte precis den enda som en gång gick på maoismens lockelser. Jan Wong, journalist från Kanada, var en annan. Men Jan Wongs ögon öppnades, och hon började kunna se även baksidorna av Kina. Det gjorde henne inte till en ohämmad kritiker som ser landet som ohämmat ont. Tvärtom är det här en inträngande berättelse, med sansad kritik, men samtidigt ett erkännande av de enorma problem som landet står inför; att försöka sprida de stigande rikedomarna till landets över en miljard människor. Borta är nu stora språng och kulturrevolutioner. Inne är västerländskt mode och råkapitalism.

I den här boken skildras hur livet verkligen ter sig för kineser idag; allt ifrån ”vanliga” kineser, till prostituerade, narkomaner, partipampar och företagsledare, dissidenter och tv-tittare.

I det nya Kina har tv-serien Dynastin stora tittarskaror – men många har problem att förstå vad de egentligen talar om eftersom världen som skildras är så totalt annorlunda. I det nya Kina är jag det enda viktiga; solidaritet med andra verkar som bortblåst. I det nya Kina beordras chefer för flygbolag att befinna sig ombord på sina plan vid omställning kring år 2000, för att verkligen försäkra sig om att bolaget gör sitt yttersta för att inga problem ska uppkomma. Det nya Kina har enorma miljöproblem att brottas med, inte minst på grund av den snabbt ökande massbilismen, liksom en exploderande narkotikaepidemi.

Men i det nya Kina är ändå inte allt så nytt. Centralplanerna finns kvar och Beijings tjänsteman ansvarig för kvoten av drunkningsolyckor har problem eftersom kvoten har överskridits. Inte för att människorna dött, utan kvoten, kvoten… Andra brottas istället med svåra problem som att kvoten för studier av Deng Xiaopings Verk i urval inte uppfylls.

Kvoter på allt; en ”stalinistisk kvotfeber” genomsyrar fortfarande stora delar av landet. Och om nu någon trodde att rasism var något avgränsat till vita människor, så kan den här boken ändra den uppfattning. Yang Guizi (”utländsk djävul”) är ett inte helt okänt begrepp, men är ändå något mindre förolämpande än Hei Gui (bokstavligen ”svart djävul”, men används närmast ungefär som ”nigger”). Om man ska ha med utlänningar att göra, må de i varje fall inte vara svarta, är många kinesers uppfattning, menar Wong.

En annan grupp, som har det förvånansvärt lätt för sig om man får tro Wong, är homosexuella. De kinesiska myndigheterna har varit så paranoida för politiska sammanslutningar att de helt enkelt inte sett gay-frågan. Ännu? Wong har också en mycket läsvärd skildring från Tibet. För samtidigt som Kina ockuperar och förtrycker landet, så är befolkningen på många sätt priviligierad. Stora summor pengar öses varje år in i Tibet, för att bekosta utveckling och administration; man är undantagna från många av Kinas normala, förtryckande regler (exempelvis barnbegränsningen); man kvoteras in till högre studier och arbeten, och så vidare. Förtryck och utveckling på en gång; ”Man gav Tibet sin egen version av Hongkongpop ackompanjerad med piskor och kedjor.”

Något irriterande tycker jag översättningarna av namnen är. Det kan förstås vara pittoreskt att veta att en persons namn betyder Feta Lönekuvertet eller Stora språnget, men det blir ibland lite jobbigt och jag hade nog föredragit att de kinesiska namnen hade använts konsekvent. Ibland känner man sig närmast förflyttad till de småländska skogarna, när det talas om samhällen som Storahög eller Vattenhålan.

Men i övrigt finns det bara gott att säga om denna Kina-skildring. Det här är förstås inte en objektiv bok. Bara titeln avslöjar det, och Wong förklarar själv varför: ”Att rapportera opartiskt från Kina var mer än jag förmådde. Jag var liksom förtjust i mänskliga rättigheter. Och tyckte liksom fruktansvärt illa om diktaturer.” Men som en ”partsinlaga” är den enormt intressant.

Det här är en bild av Kina som regimen inte vill ge. Och en bild som många i väst nog inte vill se.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2001-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-17 06:13

Kategori: Recension | Recension: #246

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?