Min far bävade. Inför alla papper och inför skrivfolket var han bara en skugga av sig själv. Lugnet han hade när han arbetade i åkern var borta. Hans soldisiga stillhet var försvunnen.

Ovanstående citat beskriver hur Ivar Lo-Johanssons pappa reagerar när det blivit hans tur i kön till Egnahemskontoret. Pappan är analfabet, och unge Ivar Lo är med för att se till att utbetalningen av egnahemslånet går riktigt till.

Pappan och mammans rädsla och misstro mot allt som är skrivet får olika uttryck i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Analfabeten. Genomgående handlar det om att det skrivna tillhör en annan värld – myndigheterna, adeln och den bildade överklassen. De känner att det skrivna ofta orsakar problem för dem själva. Det skrivna kontraktet med grannen innebär exempelvis ingenting annat än att de förlorar alla sina sparpengar.

Det finns en konservativ syn hos Ivar Lo:s familj där man långt bakåt i släktleden varit livegna statare. Man ska inte sätta sig upp mot överheten, inte ifrågasätta eller lägga sig i. Då går det galet. Det är de alla överens om, mor och far, och mormor och morfar som också bor på samma egnahem. Mest konservativ och rädd är mamman. Därför är hon länge skeptisk till att de flyttat från godset i Eklandet.

Det verkar nästan som om hon tycker att de svikit baron och friherrinnan, trots att de som statare bara var gråa dussinmänniskor för sina arbetsgivare.

Det är intressant att på detta sätt få en inblick i vilka värderingar som kan finnas hos de mest utsatta. Många gånger tycks klassfrågan handla om självförtroende. När en människa inte ges möjlighet att leva ett värdigt liv utan tvingas kröka rygg och lyda order från tidig morgon till sen kväll präglar det naturligtvis fullständigt dennes livsåskådning. Är det möjligt att drömma om frihet om man alltid upplevt träldom?

Pappan är däremot lite mer positiv och drivande. Drömmen om något eget sitter djupt i honom och Ivar Lo beskriver fadern som individualist. Det är förresten alla egnahemmare i grannskapet – Småbrukarn, Stadstvättarn, Kvickroten och Sakförarn. Den senare, som är lite lärd, försöker driva på kollektiva lösningar och organisering för att gynna egnahemmarnas ställning. Många av dem tvingas nämligen flytta för att de inte förmår betala av sina lån. Men det dröjer länge innan någon lyssnar till Sakförarn.

Sakta, sakta växer ändå föräldrarna som människor. Nyodlingen ger stor skörd, de beviljas egnahemslånet och ges förtroende att på krita ropa in en ung och ståtlig saffransgul fux. Bäst beskrivs förändringen när mamman följer med sin unge tonåring ut i Storskogen. Här tar hon sig för första gången tid för något som inte har med arbetet att göra, skriver Ivar Lo. Hon upplever skönheten och hon accepterar att även barrskogen är vacker.

"Hennes trältid var slut. Hon vågade säga att något var bra" kommenterar Ivar Lo mammans uttalande under skogsutflykten. Dessa rader har etsat sig fast i mig. De stämmer till eftertanke om träldomens innebörd och vilka starka avtryck klasstillhörigheten sätter i personligheten.

Ynglingen Ivar Lo försöker göra uppror mot den vidskepliga och konservativa anda som han uppfostras i. Men det visar sig inte bara vara omgivningens värderingar han måste göra upp med. Även hans egen identitet har tagit intryck av dessa konservativa värderingar. Han pendlar mellan dröm och förtvivlan. Han ser läsandet som en väg till befrielse.

Men när föräldrarna påtalar att det är orealistiskt att försöka bli student blir han förlägen och självrannsakande.

[Jag hade] dömts till en jordarbetares lott. Mitt yttre passade till det. Jag skämdes för min uppnäsa. Jag visste att uppnäsan betydde plebejiskhet, lustigt proletariat, ofina vanor.

Analfabeten är den första i raden av åtta självbiografiska romaner som Ivar Lo skrev under 1950-talet. Av många anses Analfabeten som en av författarens bästa böcker. Personligen har jag svårt att bedöma just det. Arbetarförfattaren från Sörmland som reste ut i världen i unga år och sedermera bosatte sig på Bastugatan i Stockholm för att med pennans hjälp gräva i den egna jorden har som bekant skrivit en otrolig mängd noveller, reportage och romaner.

Av detta material har undertecknad läst en liten del. Klart är i alla fall att det jag läst gjort stort intryck. Och Analfabeten är otvivelaktigt ett mästerverk. Den fåordiga klarsyntheten är imponerande. Det är en hårdkokt prosa, som utan att jämföra innehåll påminner om Ernest Hemingways.

I Analfabeten finns det särskilt ett tungt parti. Det är när den fullt friske och arbetsföre morbror Janne tvångsintas på ålderdomshem där han sedan fullständigt förfaller. Det är några sidors fruktansvärd läsning och själv var jag tvungen att lägga i från mig boken ett tag. Därefter bläddrade jag några sidor i ett hopplöst letande efter någon som stoppar myndigheternas övergrepp.

Men Analfabeten är också full av värme och humor. Boken präglas av den unge författarens och faderns framtidstro. Fadern vill bli självständig jordbrukare. Sonen vill bilda sig och komma ut och upptäcka världen. Om sonens resor och väg till författarskap handlar de följande självbiografiska romanerna.