Detta är ingen vanlig bok (läs skönlitterärt verk.) Den kan snarare vara ett exempel på hur mycket en bok kan vara. Detta är en samling texter från en svunnen romantisk era i Englands litteraturhistoria.

Gunnar Hardings ambition, enligt förordet, är att skapa ett tidsavtryck och det lyckas i den mån tid finns och om den överhuvudtaget kan fångas. Jag genomgår i alla fall en romantisk reflexionsperiod tack vare boken. Men det händer något mer; man får distans till dagens kultursidor, tack vare läsandet av dessa kritiker som skapar text, som är ett eget universum vid sidan av verket kritikern talar om. Inget finlitterärt tassande utan ganska brutala, ärliga uttalanden. Men visst, just kritikerdelarna av boken sticker ut ibland och gör textantologin lite spretig. Och jag är stundtals uttråkad fast kritikertexterna definitivt överlevt århundraden. Men de bor bra i antologin om den skall ge det den ger, d.v.s. en bred bild och en lite motstridig känsla.

Gunnar Hardings presentation av poeterna och deras omgivning är alldeles utmärkt. Lågmält och med tydlig ovilja att göra någon stor affär av biografiska spekulationer som skakar den litteraturvetenskapliga världen. Det kan till och med vara lite irriterande att han så kategoriskt tar en sväng tillbaka till det lågmälda så fort han nämner något lite spektakulärt. Men jag skulle vilja ha mer av hans kommentarer och vägledning som återkommer genom boken lite oftare, som en tråd genom boken.

Boken är en av tre och han lovar att föra trådarna samman i och med tredje boken om den engelska romantiken. Den första, En katedral av glas, handlar om John Keats, lord Byron och Percy Bysshe Shelley. Det känns på boken att den är en byggkloss i ett något större sammanhang och det är nästan lite orättvist att skriva om bara en av tre byggklossar.

Men det är enkelt att framhäva att texterna smälter samman bra, inte ens dikterna sticker ut nämnvärt, kritiken bara ibland, som nämnts. Ändå är jag på helspänn när jag kommer till en dikt i antologin och de är helt klart resor i sig själva och jag tänker; måste läsa om dikten, men jag gör just inte det, men lusten att läsa mera dikter av Wordsworth och Coleridge vaknar. Får väl göra det i alla fall. Men de mest levande texterna i boken är de personliga breven och i särställning Dorothy Wordsworths dagboksanteckningar, vilka är en njutning att läsa. De tar en med till platserna och målar upp detta fotvandringsliv och det landsbygds-England som det hela tiden är tal om.

Man undrar ju hur mycket text som Gunnar Harding har plöjt för att sätta ihop denna antologi. Jag är övertygad om att det nog är en bragd i sig som gör det svårt att motivera ickeläsningen av denna engelska fruktkorg.