Det är synd om Lee Stringer, han röker crack och hamnar på gatan, men han gör aldrig en fluga förnär, stjäl aldrig något eller är dum mot någon. Han pantar sina burkar och letar mackor med kort sista förbrukningsdatum som snabbmatscaféerna har slängt i soporna. Och när han har fått pengar för burkarna köper han crack och går ner i sitt råtthål i tunnlarna under Grand Central i New York och tänder på.

Han hittar en penna en dag när han inte har något att göra och börjar skriva. Han skriver tills pennan glöder och det inte finns något kvar att skriva på och glömmer att gå ut och köpa sin dagliga dos knark. Han skickar det han skrivit till Street News, som är det samma som Situation Stockholm är här. De tar med det han skrivit och sedan skriver Lee och säljer Street News i stället för att panta burkar. Men han röker fortfarande crack.

Lee avancerar och till slut blir han redaktör på Street News och kommer bort från gatan och sedan blir hans bok Vinter vid Grand Central utgiven och han lever lycklig i alla sina dagar.

Historier som är sanna och som berättas av någon som varit med om det de talar om på riktigt är ju alltid ett plus, men det måste finnas många historier från gatan som är intressantare än den här och det finns många historier som är bättre skrivna. Jag är ledsen, för jag vill gilla det här. Det är ju beundransvärt med en snubbe som levt på gatan och käkat crack till frukost lunch och middag som har tagit sig själv i kragen och lyckats komma på fötter och dessutom startat en helt ny karriär som hyllad författare. Det är väl egentligen den bästa historien i den här boken och något man önskar kunde hända fler. Och det är väl därför som boken blivit så omskriven och syns sticka upp ur var och varannans ficka.

Det är inte dåligt, bara trist att läsa om en crackrökares vardag under tolv år på gatan eller på tidningredaktionen där han jobbar. Slätstruket som en prästskjorta. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket om herr Stringer.

Jag är ledsen att jag berättar hela historien här, men det har redan gjorts i alla stora tidningar och dessutom på bokens baksida, så det är inget nytt under solen, och det är knappast boken heller.

Översättningen är inte särskilt bra och jag vågar påstå att den drar ner intrycket ytterligare.

Så här i efterhand skulle jag nog hellre gå ut och köpa ett nummer av Situation Stockholm i stället.