"Bilar är barn fyllda av poesi."

Varma som kor om magen svingar sig bilarna i lianer ut på landet, ut i världen och in i dom mest känsliga biotoperna som är så fulla av endemiska arter att dom kan liknas vid elektronik, och detta utan att bilarna skadar dom nämnvärt, precis som när man älskar. Bilarna är blanka för att kunna smekas, av artificiella sälfenor.

Detta skulle man väl kunna säga är ett ganska genomsnittligt citat ur Pirinens bok "Den svenska apan". Bisarrt? Jajamensan. Bisarr är precis vad den här boken är. Som förlaget säger i baksidestexten: "realismen löper amok och surrealismen landar mitt i den svenska vardagen". Bättre kan man nog knappast sammanfatta den här boken.

"Den svenska apan" består av en lång rad korta texter, omkring 1-3 sidor vardera. Historierna verkar till en början inte ha så mycket gemensamt, men efter ett tag börjar man känna igen ett par av karaktärerna. Vi har polisutredarna Wrange och Runge som följer en totalt galen mördare i spåren. Vi har Hans Ekson, mannen som det jämt går dåligt för om andra har det bra (och omvänt). Vi får också en kort skymt av Maimonides mycket skruvade resa genom Sverige, eller den något komplicerade relationen mellan Golle, Gonne och Ögonmannen (allihop seriefigurer). För att inte tala om besöken hos Mack Pull med familj, eller följande lilla utdrag ur en kärleksscen:

Ullawani!
Hennes tjut genomforsade den glödheta natten.
– Herregudiallakoana!
Hon hade aldrig sett en så stor sloingo before och hon vred sig som en olm. Den reste sig framför henne, gungande i blå angoali.

Och mitt i all galenskap blandas både Pirinens egna, tämligen galna illustrationer, samt förstås ett stort mått av filosofi. Som ur texten "Ett TV-program":

Sedan vet jag inte hur vi kom in på det men vi diskuterade ordet Nej. Vi kom överens om att det är det vackraste ord som finns. Nej används ju för att stoppa något utifrån kommande, något som inte kommer inifrån en själv och har med ens egen vilja att göra. Man är ju som en väldig färggrann havssnigel på väg mot ett korallrev hägrande i fjärran och så kommer denna propå utifrån och tvingar en att ändra sina planer, ändra kurs över sanden – om man inte säger Nej. Friheten inleds med ordet Nej.

Eller vad sägs om följande avsnitt om vad normalitet innebär, ur "Normaliteten – Hönornas tal till Pettson":

Du vill att vi ska vara normala. Men vi är inte normala. Ingen enda av oss duger ensam till norm. Vi består bara av avvikelser. Endast tillsammans kan vi bilda normer, avsöndra var och en ett litet bidrag som avsnörts från en själv. För den enda egenskap som är gemensam för alla kroppar är att dom skiljer sig från varandra. Den normala kroppen är en avvikande kropp.

Den här boken är ett mentalt järnrör som kommer att slå läsaren med häpnad. Förbered dig på en hisnande och underbart galen resa!