Judas

Vi tror oss väl alla veta hur det gick till vid västvärldens mest berömda förrä-deri. Men när det tilldrog sig var de närvarande väldigt vilsna, trots att Jesus sagt dem, sina lärjungar, vad som skulle hända. I Betania hade han förklarat att den kvinna som göt dyrbar balsam över hans huvud därmed berett honom för hans begravning, utan att följeslagarna förstått någonting. Möjligen hade Judas Iskariot begripit något, då han i översteprästen Kajafas’ palats erbjudit sig att utlämna Jesus, som folkets äldste bestämt sig för att gripa och döda. När Jesus’ sällskap återvänt till Jerusalem och vid påskmåltiden ligger till bords säger Jesus att en av lärjungarna ska förråda honom. Förskräckta lovar de att vaka över honom men somnar ändå senare i Getsemane trädgård. Jesus får lida i ensamhet, tills han slutligen väcker dem: »Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.« Och där kommer mycket riktigt Judas med en beväpnad folkhop, utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Därmed har Judas gjort sitt. Jesus leds iväg för att dö för människornas synder; Gud ska försona världen med sig själv. Med hänvisning till evangelierna kan Judas’ insats berättas på det viset. Men också på andra sätt. Det här referatet är mitt hopkok av de texter den unga kyrkan godkände, en sammanställning bland tusentals andra som gjorts av präster, kristendomslärare och sektledare, utan hänsyn till att evangelierna är motsägelsefulla och sena vittnesmål; det tidigaste (Markus) skrevs omkring år 70, det sista – länge sett som en lärjunges ögonvittnesskildring (Johannes) -runt år 100. Evangelisterna är egentligen oense om vad Judas gör. Markus och Lukas har inga uppgifter om att Jesus vid nattvarden avslöjar vem som ska förråda honom. Enligt Matteus (26:22 ff.) frågar lärjungarna däremot ängsligt, en efter en: »Det är väl inte jag, Herre?« Jesus svarar: »Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig.« Judas frågar då: »Det är väl inte jag, rabbi?« Jesus svarar: »Du har själv sagt det.« Tjugo år senare är Johannes ännu utförligare och låter Jesus hänvisa till vad Skriften förutspått: »den som åt mitt bröd har lyft sin häl mot mig«. (I Gamla Testamentet var en spark symbol för en närståendes svek.) När Jesus upprörd meddelar att en av lärjungarna ska förråda honom vill Petrus veta vem det är. »Jesus svarade: ‘Han som får brödet som jag nu doppar.’ Och han doppade brödet och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade fått brödet, for satan in i honom. Jesus sade: ‘Gör genast vad du skall göra!’ Ingen av dem som var med vid bordet visste varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt åt honom att köpa vad som behövdes till högtiden eller att ge något åt de fattiga. Men Judas tog brödet och gick genast ut. Det var natt.« (13 :2 5ff.) Lärjungarna förstår inte Jesus’ svar. Ingen försöker hindra förrädaren, och Judas måste själv uppmanas att handla. Även scenen i Getsemane skildras olika. Enligt Matteus, Markus och Lukas kommer judas med en beväpnad folkhop, utsänd av översteprästerna och folk-ets äldste. Hans uppgift är att peka ut Jesus. »Förrädaren hade kommit över-ens med dem om ett tecken: ‘Den som jag kysser är det, grip honom.’ Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: ‘Min vän, nu har du gjort ditt.’ Då gick de fram och höll fast honom.« (Matt. 26:48ff.) Enligt Lukas är Jesus’ ord mer förebrående: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?« (z 2:48) Johannes nämner ingen kyss men ger annars Judas en betydligt aktivare uppgift, eftersom denne inte leder vakterna till Getsemane trädgård utan till en mer svårtillgänglig plats, en örtagård vid Kidron. Det väpnade följet är dessutom väktare i romarnas tjänst -Judas sviker inte bara mästaren, han är också kollaboratör. Nya Testamentets böcker är oense också om Judas’ död. Matteus berättar: »När Judas, som hade förrått honom, såg att Jesus blivit dömd, ångrade han sig. Han lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldsta och sade: ‘Jag har förrått oskyldigt blod.’ De svarade: ‘Vad angår det oss? Det är din sak.’ Då kastade han in pengarna i tempelhuset och gav sig av där-ifrån och gick bort och hängde sig. Översteprästerna tog pengarna och sade: ‘Det går inte att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.’ Och de beslöt att i stället köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför heter denna åker ännu i dag Blodsåkern.« Apostlagärningarna har en annan version: »Med lönen för sin ogärning köpte han sig en bit jord. Men där föll han framstupa, och buken sprack så att inälvorna rann ut.« Sedan kallades platsen Blodsåkern. (Apg. 1:18).