Mannen mittemot mig i bistrovagnen hade Håkan Nessers Det grovmaskiga nätet framför sig på bordet. Det fick mig att inleda ett samtal. Vi talade om TV-serien med Sven Wollter som van Weeteren. Han hade upptäckt mitt i deckaren att han kände igen intrigen. Sen mindes han. Jo, han tyckte också om serien. Sen fortsatte han att skissera upp någon slags deckarromanens historik. Ja, han var skeptisk till deckartrenden. Och han hade "kulturella" drag. Propert men enkelt klädd i skjorta och orden uttalades stramt. Litet opersonligt, men artigt. Han tittade åt mitt håll och kommenterade den tjocka pocketvolymen som låg framför mig. Den har jag läst, sa han. Pilger är lite för kategorisk för min smak fortsatte han. Här visade det sig att vi hade gemensamma intressen men eventuellt olika värderingar.

Vi talade en hel del om den nya politiska rörelsen Attac, som spritt sig till närmare 20 länder på ett par år som en kritik mot den globala nyliberala politiken som förs via organ som IMF, Världsbanken och WTO. Jag var positiv och förväntansfull inför att Attac nu bildades i Sverige. Han var skeptisk och tyckte att jag behövde ha en bredare bild av läget. Innan jag steg av tåget i Norrköping för att resa mot Örebro och min systers födelsedagsfest gav han mig sitt visitkort. Han hette Joran Höök och var redaktör för SIDAs tidning Omvärlden och lovade skicka några nummer.

Då hade jag inte läst så mycket i journalisten John Pilgers stora reportagesamling Den dolda dagordningen. Reportaget om hamnarbetarstrejken i Liverpool hade jag tagit del av i en kortare version i samband med ett besök i staden 1997. Enstaka reportage i Aftonbladet och Ordfront hade jag också stött på. Och dessutom var han ju denna höst aktuell genom att ha medverkat på bokmässan i Göteborg och dess medietribunal. Överhuvudtaget var väl hans mediakritik mest omvittnad.

När jag nu läst denna nästan 700 sidor tjocka artikelsamling finner jag att Pilgers samhällskritik är mer djupgående än att bara handla om media. Den dolda dagordningen ifrågasätter hela den kapitalistiska världsordning som styrs från "påvedömet Washington", som Pilger själv uttrycker det i en historisk parallell: 1492 fick Christofer Columbus privilegiet av påven att upptäcka och erövra världen som kyrkan såg som sin egendom. Idag är det Världsbanken, Internationella valutafonden och andra "internationella" institutioner som har privilegiet att genomföra erövringar som företrädare för den nya påvestolen i Washington. Officiellt är syftet att integrera länder i den globala fria marknaden. Men detta världsherravälde som bygger på att omforma länders interna strukturer är långtifrån stabilt. Ordningen bygger på pengar, elektronisk teknik och illusioner, skriver Pilger. Och den globaliserade aktiemarknaden hotar att gå samma väg som "tigerekonomierna" i Asien 1997. Över 700 miljoner är arbetslösa varav 35 miljoner i den rika världen hävdar han.

John Pilger vill tillägna sin bok de människor som gör motstånd och synliggör "regeringarnas, storföretagens och deras byråkratiers dolda planer". Och dessa får också stort utrymme i boken – nobelpristagaren Aung San Suu Kyi som under lång tid suttit i husarrest i militärdiktaturen Burmas huvudstad Rangoon, frihetskämparna i det av Indonesien ockuperade Östtimor (varav Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo också tagit emot Nobels fredspris), arbetarna som strejkat för anständiga arbetsvillkor i Liverpools hamn, kvinnor som gjort civilt motstånd genom att förstöra ett brittiskt Hawk-plan och många fler.

John Pilger ägnar ett särskilt kapitel till de han kallar "icke-människor". Det är de människor som är offer för krig som förs av Nato. Västmedia ägnar dem lite eller ingen uppmärksamhet. Vid Natos 50-årsdag 1999 sa Tony Blair att "vi tar ställning för civilisationen". Detta tal hölls just efter att brittiska och amerikanska plan bombat två försvarslösa länder – Jugoslavien och Irak. De flesta målen är civila – tåg, broar, sjukhus, fabriker och skolor.

I Irak pågår bombningarna fortfarande enligt Pilger. Men ingen rapporterar om dem. Hittills har enligt Unicef en halv miljon barn dött p g a förstörda vattenreningsverk och embargot som följde därpå. Men tystnaden kring denna katastrof som pågått i nio år är monumental. Västmedia och påvedömet i Washington har nämligen bestämt att de är s k icke-människor, menar Pilger.

Ett kapitel handlar om vapenhandeln. Det tycks som svart ironi men faktum är att FNs säkerhetsråds fem permanenta medlemmar – Storbritannien, USA, Ryssland, Kina och Frankrike – också är världens största vapenhandlare. Det är till de kämpande och skuldtyngda länderna i tredje världen som västerländska företag säljer sina vapen. Följderna är katastrofala för vanligt folk, tillgångarna slösa bort på ständigt högre avbetalningar och exempelvis brittiska Hawkplan.

Indonesiens brott mot folkrätten och ockupation av Östtimor skriver Pilger mycket om. När östtimoreserna Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo tog emot Nobels fredspris 1996 påpekade de också att Australien vägrat att underteckna en bestämmelse om mänskliga rättigheter i ett förslag till avtal med EU eftersom det kunde medföra protester från Indonesien.

En annan militärdiktatur som Pilger skrivit mycket om är Burma. Han reser till den okända södra delen vid gränsen mot Thailand där inga turister får vara. Där har Burma bestämt att locka till sig utländska investeringar genom att bygga ut infrastrukturen. Men detta har också förvandlat landet till ett jättelikt slavarbetsläger. Varje by längs järnvägen måste nämligen frivilligt bidra med arbetskraft oavsett hur gamla invånarna är eller hur deras hälsotillstånd är. Men många västerländska investerare som Pilger intervjuar blundar cyniskt för detta.

Den australiensiske reportern möter också Aung San Suu Kyi, vars parti Nationella Demokratiförbundet vann valet i Burma 1989. Militärdiktaturen vägrade dock släppa ifrån sig makten och Aung San Suu Kyi hamnade i husarrest. Burmas folk lider precis som deras oppositionsledare lider under en fruktansvärd press. Motståndet fortsätter trots allt, hävdar hon.

- "Oavsett regimens förtryck och råa styrka kan den inte i längden hålla tillbaka folket; den kan inte stoppa friheten. Vår tid kommer."

På detta sätt blir det också tydligt vems historia Pilger berättar. Det är folkets historia. Inte kostymgubbarnas och makthavarnas historia. Och detta perspektiv har han också när han skriver om västvärlden. Hamnarbetarnas fleråriga kamp i Liverpool för att få jobben tillbaka och dessutom få drägliga arbetsvillkor har Pilger författat det bästa reportage om som jag har läst. Tyvärr har dock lite skrivits om denna strejk.

Det skulle kanske gå att kritisera Pilger för att han upprepar sig och att boken är onödigt lång. Men samtidigt besitter den flygande reportern ett så rikt och värdefullt källmaterial som blir till ett uppslagsverk och en skattkista för den samhällsintresserade. Inte minst nu när debatten och ifrågasättandet av den nyliberala världsordning – som de flesta länder tvingas ansluta sig till – förs på bred front i nästan 20 länder under namnet Attac.

Pilgers bok är rykande aktuell och den är levande, eftersom den lyfter fram vanliga människor och enskilda grupper och individers kamp för jämlikhet och frihet. Att boken skulle vara alltför kategorisk som redaktören på tåget hävdade håller jag inte med om. En journalist utan ett brinnande engagemang som spelar på någon falsk objektivitet, skulle knappast kunna åstadkomma sådan angelägen journalistik som denna.