När jag skriver in orden nostalgika och Upling i datorn protesterar programmet och markerar bägge med en röd våg.

Existerar de verkligen?

Ja. Det första ordet kan ses som en sammanfattning på den melankoliska längtan tillbaka som varje generation behöver en rejäl dos av för att överleva. Och det andra ordet Upling kan inte bara ses som – utan det är – ett efternamn på en författare med hemvist i Örebro vars kännetecken blivit något av poetisk nostalgika.

Arne Uplings debut skedde i all anspråkslöshet 1982 med diktsamlingen "Hjältarna rökte Lucky Strike – bilder ur ett album". Sina texter presenterade han som "enkla bilder", tagna under perioden 1940-1960 med lådkamera eller i bästa fall med en bälgkamera Zeiss Nettar med ljusstyrkan 6,3.

Gensvaret blev stort, trots att bilderna ytligt sett var lite oskarpa eller sneda. Skälet tror jag var att Arne Upling utifrån detaljer och stämningar lyckades välja ut vardagsbilder ur det förflutna som fyllde läsarna med igenkännandets glädje: här fångade han Fantomen och vedstaplar, mullret från Triumph Thunderbird och Puchmopedens vassa tvåtaktsknatter, modellflygplan som symboliserade framtidsdrömmar och Liberatorplan som landade med amerikanismens dubbla budskap om fred och död.

En viktig roll i Arne Uplings diktande spelar radiovågarna. Dagens nerladdning av musik via Mp3-filer motsvarades under hans uppväxt av rattandet på lådan av cellulosalackerad mahogny. I dikten "Radion", som också givit titeln till urvalsvolymen, skriver han:

"Hitler hörde vi
och farbror Sven
skalorna lyste magiskt grönt
från Motala och Bratislava
vi delade lördagskaffe
med familjen Björk
och Optimisten
fick kunskaper
om Stalingrad och El Alamein
innan den förvisades
till glömskan
på dammiga vindar".

Efter debuten trodde många att Arne Upling skulle bli en dagslända på den litterära parnassen. Men med stor envishet och med en beundransvärd förmåga att stå fast vid sitt program följde ytterligare tre diktsamlingar: "Marilyn Monroe är död", "Edwalls hörna halv sju" och "Vi byggde Allers pappborg". Genom debutboken och dessa uppföljare lade Arne Upling på 1980-talet grunden till en position som en mästare på poetisk nostalgi.

En begränsning skulle möjligtvis vara det tydliga Örebroperspektivet. Edwalls hörna finns bara här, Eyravallen likaså.

Men styrkan är att namnen på mötesplatserna och sportarenorna är nationellt utbytbara, precis som hjältarna som befolkar staden: springschasar, fabriksarbetare, agitatorer, servitriser och många andra.

För en tid sedan var jag på Världsutställningen i Hannover. Där kunde man kliva in i en tidskapsel och resa tillbaka till efterkrigstidens Europa. På samma sätt fungerar Arne Uplings urvalsvolym ur svenskt perspektiv. Han tar oss med på en hisnande tidsresa, sätter tankar och minnen i rörelse men påminner oss också om, som i dikten "Äpplen", att gripa tiden, oavsett om den utspelas till musik från en sexrörs Centrumradio eller en Mp3-spelare.

"Jag minns inte vad äpplena hette
äpplena från det granna trädet
äpplena som mamma gjorde sånt gott mos av
äpplena från trädet pappa var så rädd om
jag minns inte vad äpplena hette
och det finns ingen att fråga längre."