I sitt bristande sinne för humor har Fidel Castro utnämnt Zoé Valdés till en av Revolutionens fiender och som ett steg i detta bannlyst henne på kubansk mark. Herr Castros otillräcklighet inför komikens och satirens värld är beklämmande, i synnerhet när han missat de dubbla bottnar som återfinns i romanen Vårt dagliga intet. Med denna roman, som först publicerades på spanska, fick Valdés sitt stora internationella genombrott. Vad som undgått revolutionären är att det dagliga intet inte enbart existerar i det avsomnade kubanska samhället, utan det är även något som kan genomsyra västvärldens liv och leverne.

Med ett fräckt och respektlöst angreppssätt penetreras såväl mödomshinnor, det kommunistiska paradisets kaos som den manliga självgodheten. Valdés ger oss ohämmad och ekivok samtidshistoria i ett rappt tempo som inte tillåter stagnation och enformighet, varken i stil eller innehåll. Berättelsen utlämnar kvinnan, Yocandra, som behagar männen, hennes två älskare Bedragaren och Nihilisten, men i samma andetag även människan, som behagar (det kubanska) systemet. Valdés skildrar kvinnans och människans uppoffringar för att bidra till skapandet av ett kubanskt mästerverk, ett mästerverk i form av bland annat Bedragarens avsaknade författartalang och det kommunistiska samhällets existens.

Oberoende av den härligt obstinata inställningen i skildrandet, känns uttryckssättet ibland som hämmande för inlevelsen hos läsaren. Det talspråk som genomsyrar Valdés författande är otvetydigt ett lysande grepp. Men Valdés faller också på eget grepp då hon utnyttjar skrivspråkets parenteser. Parenteser innebär ett händelseparti som är ett mellanspel i vårt dagliga sammanhang. De händelser som Valdés sätter inom parentes är dock alldeles för meningsfulla för helheten för att de ska ses som betydelselösa.