Samma kväll som jag börjar läsa En flickbok av Erika Lopez kommer en kompis över med en kopia av The Murmurs CD Pristine Smut, en skiva som jag utan framgång försökt få tag på i flera år. Följaktligen sätter jag på denna skiva innan jag lägger mig att börja läsa och låter således Murmurs-skivan bli ett soundtrack till boken och inser snart att de passar perfekt ihop, En flickbok ÄR den litterära motsvarigheten till Murmurs musik.

Murmurs flickaktiga röster motsvaras av den genomgående känsla av att en tonåring måste ha skrivit En flickbok som följer med en genom hela boken. De är båda söta, busiga och charmiga i anslaget, Lopez roman är lika avslappnat bagatellartad som Murmurs små poppärlor. Även bakgrundsmässigt påminner de om varandra, Erika är liksom Leisha och Heather, de två som egentligen är Murmurs född tidigt 70-tal, Erika gick på konstskola i New Jersey, Leisha och Heather gick på en skådespelarutbildning i New York. De har alla tre lesbiska tendenser, Leisha torde dock ta tätpositionen på den fronten eftersom hon varit tillsammans med K.D. Lang, som också producerat ovan nämnda skiva.

Det finns också både hos Murmurs och Lopez en viss antydan till feminism, denna är dock så snäll och lekfull att till och med pojkar som jag, som egentligen inte har mycket till övers för ”politisk” konst, då i synnerhet inte när det rör sig om arg och mästrande. Släpp sargen, tänker jag när jag läser skönlitterära verk som försöker tvinga på sina läsare åsikter, det är fel forum, skönlitteratur skall om något få sina läsare att tänka, inte säga åt dem hur de skall tänka.

Så illa är det dock inte i det här fallet, men jag skäms litet för Lopez skull när hon måttar missriktade slag under bältet på några av sina manliga författarkollegor:

Ända sen jag var liten har jag försökt leva ställföreträdande genom Kerouacs, Hunter S Thompsons och Henry Millers skrävelkrönikor. Men jag har aldrig orkat läsa ut nån av deras böcker. Kanske för att jag inte kan identifiera mig med dem – män uppassade av kvinnor som kokade kaffe och tvättade bort bromsspåren ur deras kallingar medan de gnällde, kallade sig arga unga män och satte på varandra med sina existensiella penisar.

Många av hennes påståenden om författarna i stycket ovan skulle kunna ifrågasättas, men att påpeka faktum som att Kerouac var en fördomsfull, rasistisk homofob som knappast kom i närheten av en enda mans anus med sin ”existensiella penis” under sitt 47-åriga liv är rätt meningslöst eftersom hela stycket ovan bara är en provokation innan Lopez förkunnar att hon istället upptäckte Erica Jong, som alltså inte bara delar Lopez förnamn utan också skriver feministisk litteratur.

Lopez tycks också gilla att ägna sig åt små spetsfundigheter, som i och för sig ofta är litet charmiga och roliga, men knappast så speciellt ”träffande”, här är den bästa:

Jag har aldrig varit hejaklacksledare, jag var slampig på egen hand och tänkte att om ett träd har kul och ingen hör det, så är det inte slampigt.

På ett ställe i boken berättar hon att hon aldrig träffat någon som läst hela Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M. Pirsig, vilket i och för sig kan vara förståeligt, den är tungläst, men den är värd ansträngningen. Eftersom hon uppenbarligen bestämt sig för att skriva en bok med samma ramhandling som denna borde hon kanske tagit sig tid att läsa den själv åtminstone. En flickbok handlar följaktligen om Tomato som bestämmer sig för att åka motorcykel från USA:s öst- till västkust.

Som substitut för alla de underbara lager som finns i Pirsigs bok får vi av Lopez litet pubertala floskler och annat trams. Hon valde liksom fel bok som förlaga, att Lopez inte ens kommer i närheten av dennas klass behöver väl knappast påpekas, Zen och konsten att sköta en motorcykel är förmodligen ett av 1900-talets starkaste litterära kort, ett påstående man knappast kan yppa om En flickbok, Lopez flickaktiga charm räcker liksom inte till.

Men boken har ändå en viss charm och är läsvärd för sin söta humor och en del trevliga illustrationer, men jag måste nog ändå hävda att de element som En flickbok har gemensamt med The Murmurs musik gör sig bättre i just musik, där jag inte har något att invända mot Murmurs är det en hel del jag saknar och en del jag skulle klara mig utan hos Lopez.