Detta Livet! Dåtid och nutid. Minnen – Och jag vägrar släppa taget om mina minnen … Jag tycker om att väcka dem till liv, både de mörka, svåra och de ljusa. (s. 67). Kerstin Bergström bestämde sig för att sätta sig ned och skriva sin sista bok därför att hennes reumatism gjorde det svårt för […][...]

Någon har sagt att förlossningshistorier är kvinnors motsvarighet till lumparhistorier. Gemensamma erfarenheter som aldrig diskuteras högt eller offentligt, som förs vidare halvt viskande eller i slutna rum, vanligtvis med skräckblandad förtjusning. Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där […][...]

Jag är normalt sett inte alls svag för sanna historier. Tycker snarare att begreppet ”based on a true story” är lite urvattnat. Men som mamma varande mitt i småbarnsåren är det stört omöjligt att värja sig mot den här beskrivningen: Under loppet av nio månader slogs mitt liv i spillror. Alla våra tre barn diagnostiserades […][...]

Du vet den här youtubefilmen där Jakob Eklund säger ”vafan” i över två minuter – exakt så känner jag när jag läser Alexandra Charles biografi Livet är en dröm. VAFAN! Jag blir tokig, sitter till slut och mumlar uppgivna ”men vafan” när ännu en man beter sig illa mot Lill. Vilken Lill, tänker du kanske nu? […][...]

Denna bok är berättelsen om en människas väg från tro till otro. Eller, om man vill undvika det negativt laddade ordet ”otro”, berättelsen om en människas väg från säkerhet till osäkerhet. Från de säkra svarens uppväxttid, genom ett yrkesliv där de besvärliga frågorna alltmer trängt sig på, till ett avgörande där konsekvensen måste tas av […][...]

Varför har den här boken skrivits? Och för vem? När jag var 14 och för första gången blev dumpad lyssnade jag sönder Petters debutskiva Mitt sjätte sinne. Den skivan var definitionen av tröst, framför allt låten Du vet att jag gråter. En kille som såg så cool och hård ut (som jag tyckte Petter gjorde […][...]

Om jag utifrån de självbiografier och biografier jag läst, av och om musiker, konstnärer, skådespelare och andra berömda människor med så kallade ”kreativa yrken”, och skulle skriva ett recept på vad som gör en självbiografi framgångsrik så skulle det receptet se ut ungefär såhär: 1. Var kronologisk, uppehåll dig vid uppväxtåren i åtminstone en fjärdedel […][...]

Det är september 2009, Min kamp har börjat komma ut i Norge och över en natt har Karl Ove blivit skandalförfattare. Släktingar hotar dra honom inför rätta och kallar honom och hans mor varje namn man kan tänka sig, jävla bortskämda märkvärdiga författare som inte fattar vad det verkliga livet är, medan hans författarkollegor hyllar […][...]

Hade Kristian Lundbergs Yarden varit en lika angelägen bok om den inte varit självupplevd? Idag lever vi med en kändiskult där författare är svåra att skilja från sina verk. Budbäraren riskerar ta större plats än själva budskapet. I recensioner av Knausgårds Min kamp-serie har de stora tidningarna till och med antytt att det inte skulle […][...]

Jag vet varför burfågeln sjunger från 1969 är Maya Angelous första självbiografi eller självbiografiska roman. Första av sju, än så länge, och det hade man ju kunnat tycka var i mastigaste laget. Om det gällt någon annan än Maya Angelou, vill säga. Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes […][...]