Lars Lerins konstnärskap har alltid förtrollat mig. Den starkaste upplevelse jag någonsin fått av en konstutställning var då jag var på en Lerin-utställning i Malmö och bilderna bara öppnade upp sig framför mig. När jag går på en utställning fokuserar jag på den drabbande estetiska upplevelsen, den fysiska och känslomässiga upplevelsen. Jag läser inte om […][...]

Vad händer med ett barn som växer upp med känslomässigt dysfunktionella, föräldrar? Vad gör det med en människa att under hela sin uppväxt ständigt mötas av tystnad, ointresse, kyla? Att genomgående känna skam över sin existens? Detta stora svåra tar sig Åsa Grennvall i kast med i sin senaste serieroman, Deras ryggar luktade så gott. […][...]

Jag var en trogen lyssnare av humorprogrammet Roll on med Klara Zimmergren och Mia Skäringer som gick för några år sedan. Jag skrattade så att jag grät varje gång. Mycket av det roliga låg i att det var så himla sorgligt – också! Lika delar av varje. En portion dråplighet och en portion slag i […][...]

Ursäkta vitsen, men han bjuder in till den själv. Det här är verkligen en mycket kort sammanfattning av ett extraordinärt liv. Den är också väldigt annorlunda jämfört med andra biografier. Han må vara en av världens mest intelligenta människor, men något litterärt geni är han inte. Där andra skulle ha försökt skapa dramatik och använda […][...]

Maja Lundgren, Lars Norén, Ann Heberlein, P O Enguist, Bodil Malmsten, Liza Marklund och bloggarna Kissie och Blondinbella – alla har de på något sätt gestaltat ett jag. Med lite olika resultat och respons, men också i olika medier. Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, […][...]

Midsommar i Säterdalen, någon gång under gymnasietiden. Vi har precis kommit in genom entrén när Anders stannar mig och frågar hur jag gör när jag kollar mina naglar. Sträcker jag ut fingrarna, eller böjer jag på dem? Jag känner hur jag blir osäker på vad jag ska svara, vad som är rätt svar. ”Så här […][...]

Den ena uppblåsta egoisten efter den andra står där och mässar jag-jag-jag. och det kallas litteratur! Det är 1982 och Sara Lidman skriver i sin dagbok efter att ha lyssnat på radio: först var det Jan Myrdals Barndom som följetång och därefter en intervju med Ivar Lo-Johansson om näst sista delen i hans memoarsvit. ”Man […][...]

Ludvig (eller ”Lubbe”) Nordström är ett vagt bekant namn – författare till 1938 års omdebatterade reportagebok Lort-Sverige. Marika Stiernstedt är jag ärligt talat inte säker på att jag ens hört talas om. Nej, jag plockar egentligen upp Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens för undertitelns tredje beståndsdel: de biografiska berättelserna i allmänhet. Det är ett alldeles […][...]

Låt oss bortse från tro en stund, Marcus Birros tro. Om den kan jag ingenting. Författarskapet, poesin, språket – konstnären – har jag bättre koll på. Att jag inte får ihop diktaren med krönikorna i Expressen eller hans koppling till katolicismen – betyder inte att jag kräver förklaring. Det vore ju dumt. Jag får inte […][...]

Piper Kerman berättar sakligt utan bitterhet eller sentimentalitet i sin självbiografi hur hon levde i ett kvinnofängelse i över ett år, med allt vad det innebär. Med ett bra men enkelt språk beskriver hon sanningen. Boken släpptes 2010, fem år efter att hon kom ut ur fängelset. Piper har funnit sin man i livet och […][...]