Lars Lerins konstnärskap har alltid förtrollat mig. Den starkaste upplevelse jag någonsin fått av en konstutställning var då jag var på en Lerin-utställning i Malmö och bilderna bara öppnade upp sig framför mig. När jag går på en utställning fokuserar jag på den drabbande estetiska upplevelsen, den fysiska och känslomässiga upplevelsen. Jag läser inte om tavlorna när jag går runt och tittar, jag slukas av dem och lämnar teorin åt sidan. Kanske köper jag med mig en utställningskatalog och läser i efterhand. Lerin-utställningen var en verklig upplevelse. Jag sögs in i verken, omslöts av dem och drabbades av deras skönhet som om något i dem verkligen klivit ut ur bilden och tagit tag i mig. Jag är alltså svag för Lerin.

I Naturlära rör han sig i bekanta marker. Det är naturen som ligger under luppen. Eller penseln. Eller både och. Genom skriftliga källor, fotografier, måleri, skrivande och sina egna upplevelser studerar Lerin naturen; vänder och vrider på den. Noterar skillnaden i grönska mellan gran och tall. Han målningar är fantastiska, ibland tar de rent av andan ur en. Fantastiska är också hans anteckningar och texter och medan jag läser hör jag Lerins varma värmländska lotsa mig genom boken, genom hans landskap.

Copyright: Lars Lerin

Genom att leka ufo är det faktiskt möjligt att åtminstone för ett ögonblick undgå slentrianseendet och låta sig bli överraskad av den gröna skillnaden mellan en gran och en tall […] För ett ufo måste ju den gråa ladan i skogsbrynet te sig alldeles otroligt ovanlig. […] Plötsligt kan en ny verklighet uppdagas. Det är det som är så fantastiskt med att vara levande, att det ännu finns så mycket kvar att upptäcka. Åkersorkens fortplantning är till exempel helt okänd.

Lerin skriver med allvar och med humor. Han skriver nära, inkännande och reflekterande. Han berättar om ett av sitt livs stora kärlekar, katten Luther med sin diabetes.

Måndag efter andra advent. Snö i luften. Sjöisen ligger stum. Katterna vänder i dörren. Luther sätter sig hellre inne på lådan än smutsar tassarna i rabatten. En natt drömde jag att han var försvunnen i en snöstorm. Jag vaknade av att jag grät.

Copyright: Lars Lerin

Lerin funderar över livet och döden, över naturens plats i hans liv. Han reflekterar över livets väg fram till döden, om att befinna sig i aftonen: ”Du är ingen tonåring längre. Din mamma svarar inte i telefon. Numret har upphört”. Man känner det som att man som läsare och betraktare kommer nära Lerin och hans liv, som att man efter att ha läst hans ord borde kalla honom Lars. Men Lerin tycker inte att han blottar sig mer än vilken annan författare eller konstnär som helst. Han är dock ärlig, den käre Lars.

Jag brukar påstå att jag endast arbetar för min egen skull, att det är viktigare att katterna kommer hem på kvällen, men skulle ingen komma till vernissagen blev jag säkert sur.