Unge Mungo känns som en variant på samma tema som Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain. Båda lever på samhällets skuggsidan i Glasgow på 1980-talet och tvingas förhålla sig till sina mödrars alkoholmissbruk. Båda är dessutom homosexuella. Romanen om Mungo, som är uppkallad efter ett skotskt helgon från 600-talet, är en coming of age om en […][...]

Personligen tycker jag inte att frågan om det är ”moraliskt riktigt” att ha en älskare för att stå ut med mannen man är gift med, är hälften så intressant som varför hon måste stå ut. Jag undrade hela tiden varför i herrans namn Karolina ens vill vara gift med en karl som inte verkar bry […][...]

Huvudpersonen i Nnedi Okorafors fantasyroman Vem fruktar döden föds som ewu, produkten av en brutal krigsvåldtäkt. Hennes mor stapplar efter våldtäkten ut i öknen för att dö, men hon dör inte. Istället föder hon en dotter som hon ger namnet Onyesonwu, ”Vem fruktar döden?”. Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu […][...]

Varför gillar man vissa romaner mera än andra? Innehållet – minnet av en ungdomskärlek – är ordinärt men något i stilen, borrandet i intrigen och berättarens närhet gör att man från de första meningarna sugs in i monologen. En ältande, kältande monolog som man kanske aldrig skulle stå ut med i verkliga livet. Något som […][...]

Här ska inte hymlas – sanningen ska fram direkt: Tessa Hadley är ett geni och jag tror nästan att jag älskar hennes nya roman Fri kärlek mer än livet självt. Eller nja, det gör jag kanske inte, men jag är verkligen, verkligen förtjust i den värld hon omsorgsfullt bygger upp och låter mig ta del […][...]

Jonathan Lindström är många saker, arkeolog och uppskattad populärvetenskaplig författare, bland annat för barn, inte minst. För mig är han ändå främst en röst i Sveriges radio P1:s Spanarna. Så mycket så att jag, den enda gång jag varit i närheten av honom personligen, aktivt måste avhålla mig från att peta på honom. Rösten har […][...]

Jag får en utskällning av en främmande man. Det är den mycket konkreta anledningen till att jag lyckas plocka upp Stefan Krakowskis bok Incel igen. Jag hade säkert gjort det förr eller senare – den ska ju recenseras, och jag är intresserad av ämnet – men bara de första sidorna fyller mig med så mycket […][...]

Jag skulle säga att jag är ganska bra på att läsa om otäcka saker. Jag kan bli glad av och känna tröst i bara en författares förmåga att sätta fingret på och formulera ett problem. Det är trots allt första steget i att kunna lösa det. I psykiatrikern Stefan Krakowskis bok Incel: Om ofrivilligt celibat […][...]

Jag tycker om att läsa romaner som utspelar sig på platser jag besöker eller vistas på. På så vis tror jag mig förstå lite mera av historien kring en stad eller bygd när jag kan läsa om hur människor levt där. Uleåborg i finska Österbotten vid Bottniska viken grundades redan 1605 av kung Karl IX. […][...]

När jag börjar läsa Bli snäll igen av Geir Gulliksen, har jag nyligen avslutat Hans Gunnarssons novellsamling Bormann i Bromma. När jag tar mig an de första sidorna i Gulliksens bok tänker jag: ”Nej, inte fler huvudpersoner som är bittra män i min egen ålder, jag pallar inte”. Så lägger jag ifrån mig boken. Men […][...]