När jag börjar läsa Bli snäll igen av Geir Gulliksen, har jag nyligen avslutat Hans Gunnarssons novellsamling Bormann i Bromma. När jag tar mig an de första sidorna i Gulliksens bok tänker jag: ”Nej, inte fler huvudpersoner som är bittra män i min egen ålder, jag pallar inte”. Så lägger jag ifrån mig boken. Men sen en solig dag på balkongen tar det sig.

Boken består av tre delar. Förbittringen, Ömheten och Den jag skulle bli. Det är de första sidorna som får mig att sucka högt. Inledningsmeningen är ”Kroppen var ensam” och sen rasar det på hur mycket huvudkaraktären längtar efter att få ligga. Och då var ändå min ingång att ta mig an en bok av Geir Gulliksen just för att jag hört att han på något sätt blivit en röst för de frånskilda männen och verkligen plockar upp deras syn på saken, på ett uppfriskande och nytt sätt, och kanske kan lära mig bittra man i 50-årsåldern något nytt.

Men nej i början får jag verkligen avsmak. Nej, så där knullsugen har jag aldrig varit! Men sen tjugo, trettio sidor in i boken kommer ömsintheten, den varma humorn, igenkännandets glädje nästan.

Som den ensamma frånskilda man huvudpersonen Henning är, har han både bytt frisör och klädstil för att få något slags riktning på sitt liv. Efter denna yttre makeover är det först när han kommer in på reklambyrån där han arbetar, han inser hur fel han känner sig i de kortbyxor som blottar stora delar av hans ben. Varken hans chef Klara eller sedan hans dotter Synne, tycker hans nya stil klär honom.

Geir Gulliksen beskriver överhuvudtaget väldigt väl hur en lite vilsen man, kan känna sig i sällskap av kvinnor som åtminstone på ytan har mer klart för sig vad de vill. Men han gör det också med en extra twist.

Huvudkaraktären Hennings chef Klara bor numera ihop med en annan kvinna. Hon har levt i många heterosexuella förhållanden, och kommit fram till att män kan vara bra att ha i vissa sammanhang, men inte som livskamrater. Det där inspirerar Henning så pass att det kommer få oväntade konsekvenser.

Klaras reklambyrå har fått uppdraget att jobba med en grön kampanj för en stor dagligvarukedja. Henning assisterar Klara under detta kundmöte. Från matvarukedjans sida på andra sidan bordet, är det lite samma rollfördelning. En kvinnlig chef med höga klackar och, måste man väl säga, en lite undergiven manlig assistent.

Klaras reklambyrå har i stort sett rott hela kampanjen i hamn – den kommer bli deras – när det är dags att ta i hand, och Henning av någon outgrundlig anledning får för sig att smeka sin manliga assistentkollega på kinden, istället för att ta honom i näven.

Det hela är så varmt, kärleksfullt och nästan lite humoristiskt skildrat, att man verkligen känner för Henning, men följden blir dessvärre att reklambyrån tappar affären, eftersom assistenten kände sig trakasserad, och Henning förlorar därpå sitt jobb på reklambyrån.

Jag gillar verkligen Geir Gulliksens sätt att skildra sina figurer, hans säkra sätt att framföra en berättelse på, och sin verkligen ömsinta syn på män i min ålder och därvid i viss mån mig.