När jag var sju, åtta år fick jag mitt allra första Tintin-album: Tintin i Kongo. Kanske inte den givna presenten till någon på lågstadiet i dessa upplysta dagar, men tiderna var ju annorlunda då. För även om jag inte är så gammal att det skedde under den tid som the Office-karaktären David Brent beskrev som […][...]

Omslaget till serieromanen Juni är sådär härligt hippiepastelligt i färgerna, bokstäverna i titeln och författarnamnet är mjuka, bulliga med stjärnor. En tjej, ovisst om det är Juni eller Julia sitter i batikmönstrad klänning på en gammal blekrosa Saab, håret är långt och utsläppt. Och mycket riktigt så är detta en uppgörelse med en alltför fri […][...]

Vi är nog ganska många som saknar att läsa om Lina Neidestams dubbelmoraliska superfeminist Zelda. Mina tunnelbanemorgnar har blivit betydligt tråkigare sedan tidningen Stockholm City lades ner och jag inte längre får fnissa åt Zelda, som var ett återkommande inslag. Därför är det med största möjliga iver jag öppnar denna andra serieroman för att få […][...]

”Inspirerad av pekböcker för barn gestaltas en bok för vuxna om ångest, kärlek relationer och existentiella frågor” står det på baksidan av Nu blir det tvångsfika! Det sammanfattar boken ganska bra. På inbjudan till vernissagen kallar de den för konstbok. Fredrik Carlsson och Maja Fjällbäck använder sig av enkla, serieaktiga teckningar bredvid korta dikter. Men […][...]

Minns ni första avsnittet av Sex and the city? Scenen där Carrie följer med en kille hem och sedan drar så fort hon fått orgasm och kommenterar händelsen med ”I just had sex like a man” för tittarna. Lite så är Frida Ulvegrens serienovell Tack och förlåt. Fast ändå inte. Den är mindre glammig, mer […][...]

1 av 10 Liv Strömquist: Ja till Liv! Liv Strömquists ABC Hurra för Liv! ”Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som […][...]

Joakim Pirinen liknar sin kreativitet vid ett skyggt ”kritter” som bara låter sig mjölkas om man ”beter sig på rätt sätt”. Den fångstmetod han nu prövar är att frångå tidigare proffsredskap som dyrt papper och stålstift som måste tuschdoppas och torkas av och bara kan användas efter omsorgsfullt skissande. I Jävla svin har verktygen varit […][...]

Omslaget till Hungerhuset avslöjar inget alls om all den skräck boken gömmer i sig. I förgrunden står en flicka med ryggen mot läsaren, hon går mot ett idylliskt trähus med förstugetrapp och tegeltak. Det växer gräs och blommor. Flickan har något i handen, kanske en leksak, eller en matsäck eller något som hon har hittat […][...]

Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och […][...]

Zombieberättelser som är bra handlar egentligen inte om monster som äter upp människor, sprider smitta och hysteri. Bara indirekt, som en utlösande faktor. Egentligen handlar berättelserna om hur människan tacklar jordens undergång, hur kompisar vänds mot varandra, svårigheten i att värna om sin nästa, misstänksamheten och brutaliteten som det innebär att vara en människa på […][...]